Som färdig utbildad grundskolelärare i språk och litteratur fick jag mitt första jobb i september 1980 i en stor skola i en liten ort i Bosnien, blev vän med musikläraren som hade samma drömmar som jag och så började vi spela tillsammans och träna. Och så bildade vi ett band ett år efter. Vi var sex stycken: fem lärare som jobbade på samma skola plus trummisen som inte hade nåt jobb. Jag var sångare och så hade jag en akustisk 12-strängad Eco gitarr. Bassisten hade en splitterny Fender Precision köpt i Österrike, sologittaristen hade en gammal Fender Stratocaster och en sliten Ibanes som använts som rhythm gitarr av vår chef som var också duktig på att spela munspel. Trummisen hade dubbla Ludwig trummor, och så finns det en duglig FBT-orgel och en begagnad Korg, plus dragspel som i övrigt tillhörde skolan och som vår pianist/musikläraren använde väldigt flitigt när det var dags att spela folkmusik. Vi hade Marshal’s och FBT’s förstärkare och Pioneer och AA-högtalare och massa kablar och mickar och en splitterny mixdesk med 32 kanaler, som chefen köpte i Tyskland året därpå och fick den insmugglad utan betald tull.

Det tog oss några månader med all slit och övningar innan vi fick vår första gage. Vi spelade allt: rock, pop, blues, rockn’roll, evergreen, disco, folkmusik, instrumental, funky jazz… Sisådär i drygt fyra år. Det var det bästa tiden i mitt liv men vi hade ständigt bråttom, för vi uppträdde för det mesta på stora hotell i olika städer runt omkring och ibland så hade vi nån koncert ute så det var bara att packa grejerna i våra bilar efter jobbet och åka dit. Det var massa folk, tjejer och kvinnor och stora mängder sprit som folk runt omkring bjöd på. Maten hade vi i övrigt inte så mycket tid och ork med. Sprit, kaffe och cigaretter och vilja att visa att vi duger och kan, vill och orkar. Det var fester och sena nätter med efterfester och oftast obekväma sängar och soffor med okända lättsnarkande kvinnor och tjejer som låg bredvid på morgonen. Sen åkte vi tillbaka till skolan och ställett vi bodde på och så var det dags att jobba fem dagar i veckan (jag själv hade tre femmor och tre åttor med i genomsnitt 35 elever i varje klass) både på för- och eftermiddagen (jobbade också extra som skolbibliotekarie). Hade dessutom massa möten och sammanträden och så skulle man hinna umgås med andra och träffa alla och hinna med våra egna liv och uträta egna behov och ärendet. Livet var roligt men samtidigt väldigt krävande och tufft.

Spelandet tog både kraft och ork och slet på nerverna med tiden. Vi hade ingen tid för oss själva och nästan ingen fritid. Alla vi var trötta och outvilade och hungriga och lättirriterade och lusten var borta efter två-tre slitsamma år. Vi lade av våren 86, kort efter att den femte medlemmen (basisten/gympaläraren)var praktiskt taget tvungen att gifta sig med en tjej som blev gravid men kort efter fick ett bra jobb på ett annat ort som låg närmare hennes hemstad och som hon absolut inte kunde tacka nej till. Konstigt nog så fick basisten också jobbet där på samma stället som hans fru och så fick de en lägenhet från skolan att bo i (det var egentligen hennes farbror eller morbror som var stadsfullmäktige där). Det var bara en dålig ursäkt för oss alla, men kanske var det just det som fick bägaren att rinna över, för långt innan dess så var det massa bråk mellan oss, det var alltid nåt spänt läge i bandet och annat som gjorde att vi inte länge hade varken lust eller ork att satsa vidare på att spela tillsammans. Våra drömmar om att spela in åtminstone en singelskiva gick åt pipan eftersom jag och sologitaristen var redan sålda på blues men andra tyckte att det var bara skit. Jag var helt tom I själen och hade ingenting att ge mer. Så det var kört för vår del, men alla dessa år med bandet och musikspelandet har alltid varit en tid i mitt liv som betytt väldigt mycket för mig och format mig både som musikern och som människa.

Mitt största intresse har alltid varit musik och redan som 5-årig pojke uppträdde jag för mammas och pappas bekanta och gäster när de var hos oss på besök. Det var i början på 60-talet och jag sjöng låtar av Elvis, Beatles, Paul Anka, dansade tweast och fick ofta nån slant eller lite godis för mödan. Jag var glad och lycklig och tyckte om att sjunga. Och alla pengar jag tjänade på mitt sjungande fick jag ge till mamma så att hon skulle köpa - ÄGG! Jag var galen i vändstekta ägg och det var min mat i övrigt. Ju mer ägg desto bättre.

I början på 70-talet härskade hårdrocken och band som Deep Purple, Uriah Heep, Pink Floyd, Black Sabbat, Jethro Tull, Led Zeppelin och Santana och det var just Ritchie Blackmoore och Carlos Santanna som fick mig att vilja lära mig spela gitarr, för sjunga kunde jag redan. Jag var 16 år och var ute med mina kompisar på sommarkvällarna och vi satt i parken i min hemsta’n. Det var massa ungdomar där och nästan alltid nån som spelade gitarr. Han behövde inte sjunga för det gjorde alla som stod runt omkring. Mest tjejerna, som alttid jublade och var jätte trevliga mot gitarristen och t.o.m kramade honom och ibland fick han nån enstaka puss som tack att han ville spela just den låten som tjejerna tyckte mest om. Det var alltid såna fina romantiska låtar som handlade om den stora kärleken och längtan. Jag kände då en kille som var en riktig jäkel på att spela gitarr och han berättade en gång att en kväll, efter spelningen i parken, så blev han tillfrågad utav en tjej om han skulle kunna tänka sig följa med henne och hennes kompisar hem till hennes väninna som tänkte ha en fest och ville ha honom att spela där. Killen tackade förstås ja och gick dit och det var en oförglömlig kväll; alla var trevliga mot honom och han stod i centrum och fick öl, cigaretter, kaffe och tilltugg och alla tjejer satt nära honom och en av dem var jätte intresserad av att lära sig spela gitarr och…

Att göra den långa historien kort, som i övrigt slutade väldigt lyckligt för killen, så bestämde jag mig att det är dags att lära mig lite nyttiga grejer. För att sjunga - det kunde och ville alla, men det var bara några få som kunde spela och hade en gitarr. Och det var stor efterfrågan, för den som kunde ha en stor fest hemma ville inte bara lyssna på musiken från stereon utan ville ha levande musik med gitarrer. Jag skaffade mig en begagnad akustisk gitarr, lärde mig noter och toner, satt i timmar och tränade och slet, men när nästa sommaren kom var det dags för mig den här gången att gå till parken med mina kompisar, men med min egen gitarr i handen och jag spelade och alla sjöng. Och så blev det fest hit och dit och datt, massa tjäjer och så några förfester och efterfester och sena nätter… Jag tyckte fortfarande om Ritchies och Carlos solo-grejer och Deep Purple var jag helt såld på, men sen var det också Hendrix, Mayall, Alvin Lee, Green, Clapton, BB King och andra stora bluesgitarrister som drog mig åt ett annat håll. Jag blev inbiten bluesälskare. Min första LP-skiva jag fick köpa året 72 var Santanas Caravanserai. Sen köpte jag en begagnad Hendrix och Jannis Joplin och sen Pink Floyd och Cream och massa annat förstås. Sen började det rulla på.

Tänk bara - om man skulle kunna vända om under natten (utopin, men ändå...) och börja från och med i morgon med en helt ny typ av svensk politik - låt oss säga en ärlig politik, där man står för sina åsikter, kämpar för både kollektivet och den enskilde människan, högaktar ord som solidaritet och gemenskap, inte rättar sig efter både de skrivna och oskrivna reglerna för att överleva. Hur långt skulle man nå? Att använda sig av ord som moral, etik, sanning, konsekvens, lag, ordning, rättighet, folk? Har vi inte tröttnat på en annan typ, den som förekommer överallt idag och som ger maktpositioner grundade på hyckleri och dubbelmoral? Politik som inte tror längre på sin ideologi, som väljer det gynnsamma före det goda, där man får flest röster genom att lova mest men sedan göra minst men ändå få en maktposition. Och som i sin tur leder till att byråkrati får ännu mer makt och folk får bli ännu mer fråntagen sina rättigheter. Den typen av politiken som passar bäst och gynnar de flesta. Och som med hjälp av EU-makten utvidgas ständigt. Svårt att välja, verkligen. Ingenting är självklart och allting är relativt. Vad skulle kunna hända med den första typen av politiken, låt oss säga en utopi-politik är inte svårt att gissa. Men vad händer med den andra typen, med dagens politik som vi har idag i Sverige är också inte svårt att gissa. Alla vi lever i och med en sån politik så jag gissar att alla vi vet hur det förhåller sig med den typen av politik i fråga.

Riksdagen borde ju vara folkets främste representant, hjärtan i den svenska demokratin, lagstiftare och maktkontrolant. Men idag är både riksdagen och dess ledamöter underordnade antingen partiets (tjänstemännens) eller regeringens (kansliet) vilja - de vågar inte agera självständigt och försvara riksdagens eller sina väljares intressen mot partiledningens eller regeringens uppfattning. Det som ledamöterna skall göra är att se till att regeringens eller partiets förslag går igenom riksdagen, inte att vara med och utforma politiken. För regeringen är det verkställande organet och riksdagens (ledamöternas) uppgift är att skriva och behandla meningslösa motioner som ska regelmässigt avslås, ta ställning till regeringens förslag (att hålla med om och godkänna) - inte att hitta på egna förslag. Av alla de hundratals beslut som fattas i riksdagen varje år har bara ett enda gått emot - inte för att den enskilde ledamoten i fråga hade ett medvetet val utan för att han tryckte fel! Så Sveriges Riksdag är i dagens läge ett organ skrämt till tystnad, utan självständigt agerande, tvingad att anpassa sig efter de spelregler som partiets ledare och regeringen satt upp. Och EU såklart, för det är där den stora och viktiga makten finns. Kort sagt - en massa statister i ett välregisserat skådespel som handlar om “demokrati och folkligt inflytande”.

Partierna förfogar över pengarna ( en miljard kr per mandatperiod) och behöver inte redovisa vart pengarna går. Ingen utomstående kan granska eller kontrollera, endast här i Sverige, penningverksamheten som bedrivs inom ett visst parti. Partierna är ju skyddade av sekretess. Partiledningen bestämmer dagordningen och de regler som skall gälla internt, beviljar, utnämner eller avkastar olika förslag eller personer (gruppledare t.ex.) och den som vill åstadkomma något inom partiet skall gå i takt med ledningen, annars belöningarna kan utebli. Som i övrigt händer, eftersom en viss summa pengar av den ekonomiska stödet, sk. ledamotsnära stödet, som skall betalas till ledamöter går till partiet istället. Om det krävs att en viss grupp ska granska nåt inom partiet, då utnämner partiledaren en grupp med gruppledaren som ska göra det. Eller - den som skall bli granskad utser den som skall leda de som granskar!

Visst ska man vara lojal mot regeringen och sitt parti, men någonstans borde man väl dra gränsen. Man kan inte acceptera allt och man måste kunna skilja mellan rätt och fel, mellan innehåll och form, mellan person och sak. Men det går ju inte om man ska bli ledamot. Att vara “en duktig försäljare av idéer” som andra (makthavare) har format är huvudmålet. Så inte konstigt att det händer det som händer ständigt och jämnt med svensk politik som går att både vår demokrati och vår välfärd urholkas mer och mer.

Sverige är på väg in i en hel ny epok sedan en längre tid och går troligen till historien som det enda land inom EU där sjuka inte behöver läkare för att bli sjukskrivna. För det avgör nämligen Försäkringskassan som sedan några år beslutar vilka som ska sjukskrivas och hur länge, oavsett vad den berördes läkare säger. Om man är sjuk och fattig så är det bättre att ringa direkt till FK. Så kan man spara lite pengar på onödiga läkarbesök. Försäkringskassan avgör nämligen om man är sjuk överhuvudtaget, oavsett vad den sjukes läkarintyg visar. Dessutom finns det skillnader mellan olika grupper - det är lättare för en höginkomsttagare att få sjukpenning än de med låg inkomst. Det är lättare för en som kan prata för sig att få ersättningen än de som är lågutbildade eller inte kan språket. Och att det kan dröja flera månader mellan ansökan och utbetalningen är välkänt. FK:s handlande gränsar till egenmäktigt och allsmäktigt beteende genom att begränsa folks kontroll över eget liv.

Helst vill FK även förklara hela läkarkåren inkompetent eftersom det bara är de på FK som vet bäst, enligt de själva, och anser att de flesta sjuka egentligen inte är sjuka alls. I augusti 2007 har FK bestämt att de även kan avgöra hur länge olika sjukdoms perioder ska pågå, oavsett orsak. För att få det hela att se mer regelrätt ut bestämmer FK följaktligen att gå om alla leder inom sjukvården och istället anlita egna "experter" - företag som ägnar sig åt att, för FK:s räkning, göra även den allra sjukaste helt frisk genom en sk. utredning. För det mesta, har det visat sig, ingen av dessa FK anlitade och frikostigt betalda "utredare" någonsin har kommit att säga något annat än att alla som de utreder är fullkomligt friska. Bristfälliga utredningar med påhittade uttalanden presenteras sen för både patienten och FK där enda syftet är att ogiltigförklara den lilla minsta uns av sjukdom hos patienten. Om denne orkar så kan han/hon begära omprövning men de flesta går förlorade. För man kan inte vara så sjuk, enligt FK:s (och regeringens) bedömning i dagens Sverige för att inte kunna återvända till sitt gamla jobb eller, om man förlorat jobbet under sjukskrivningstiden, stå för arbetsmarknads förfoganden.

Nu vill Försäkringskassan mildra det senaste utfallet om att sätta upp regler för hur länge vi får vara sjuka och har gått ut med att det ska göras ett förtydligande som i slutändan går ut på att det ändå är FK som fattar den slutgiltiga beslutet och som avgör vilka och om vi överhuvudtaget får vara sjuka. Inom en snar framtid så kommer det inte att finnas nån sjuk människa här i landet eller nån som behöver vila ut eller ta en rehabilitering. Väldigt få kommer att behöva nån slags medicinering heller. Och allt detta avgör Försäkringskassan utan att någonsin träffa personen ifråga. Det kallas för en riktig och sann demokratisk handling. All makt utgår ifrån folket, dvs. det folket som jobbar på FK (det sägs att det är hälsoministerns direktiv och fel), inte de som är sjuka eftersom de har ingen makt längre. De har blivit fråntagna sin makt för länge sedan. Så vad kan hända i värsta fall? Människor som känner sig illa behandlade och helt maktlösa har en minimal chans att få rätt på sin sida. Makthavaren har alltid makten på sin sida och, som jag brukar säga, där makten har rätt har rätten ingen makt. De kränkta och maktlösa slåss mot väderkvarnar. Det enda folk kan göra är att, i desperata försök att väcka handläggarens känslor, hota personalen med att antingen ta deras eller sitt eget liv. Hotet är för det mesta kopplat till ett negativt besked från kassan i samband med sjukpenning eller sjukersättning, de områden där reglerna har skärpts ordentligt.

Men i stället att underlätta för människor som har rätt till upprättelse och sin sjukpenning, för de är ju svårt sjuka, blir maktapparaten alltmer sluten. Större enheter, fler byråkrater med fler regler som ska följas (och som de kan gömma sig bakom) från punkt till pricka och det ska ta lång tid att utreda. Ytterligare nya förslag som ska hålla de sjuka på mattan, utan rätt att överklaga. Det enda man kan göra är att vänta eller begå självmord.

Att tvinga folk att vara friska och inte lata, ohederliga, lögnaktiga fuskare kommer förmodligen att ge framtida ekonomiska sammanbrott och landet kommer att få ohanterliga depressionsfall som i dess tur kommer att leda till fler och fler utslagna och fler sociala fall då de som redan är sjuka blir ännu sämre under tiden. Vi är på väg att, med dagens lågkonjunktur och allt annat elände, hamna i en väldigt svår situation där antal utslagna, sjuka, behövande och sociala fall kommer att fördubblas om bara några år. Hur kommer Försäkringskassan att hantera detta då är en svår fråga. Kommer de själva att lösa det problemet med hjälp av nya regler och lagar, eller med hjälp av anlitade “experter” som kommer att få dubbelt så mycket jobb och “utredningar” (och betalt)?

Sossarna vill skaffa fler jobb (100 tusen) och fler utbildningsplatser (50 tusen) och lite annat smått och gott, men säger inte hur. Det enda sättet att göra det är att beskatta oss mer (nej till skattesänkningar), så vitt jag förstår. Nu vill de höja skatt (tidigare var de emot) som kommer att bidra till färre jobb. När kostnaderna ökar då anställer man mindre folk. Speciellt i såna svåra depressionstider när allting går neråt. Här i vårt land växer arbetslösheten dubbelt så snabbt än i andra EU-länder. Ökad skatt innebär minskad köpkraft som i sin tur leder till minskad konsumtion. Då blir det näringslivet som blir drabbad. Tanken med höjd bränsleskatt är väl att värna om miljön, Man höjer alkoholskatten för att minska förbrukningen och för att det är farligt för både människor (speciellt för våra ungdomar) och för samhället. Om man höjer det vanliga skatten då blir det bara sämre, inte bättre. Man får mindre i plånboken, inte mer. Och jag är helt säker att våra löner inte kommer att höjas varken det här året eller nästa. Om vi ska tänka på Metall och andra som sänker sina löner (och arbetstid) för att behålla produktionen. Varför är detta så svårt att förstå för socialdemokraterna?

Det som vi får är nån slags straffskatt. Alla sorters skatter, sociala avgifter plus moms är för mycket och ökar trycket. 15 miljarder extra till kommuner och landsting i år och nästa år behövs verkligen, men varifrån ska man ta pengarna? Staten behöver låna 186 miljarder för att täcka kostnaderna (förlusterna) för de ofinansierade skattesänkningarna. Behöver man då låna mer om man ska satsa mer pengar, eller? Fokus ligger på jobben, men i verkligheten (och som bekant från det förflutna) blir det snarare återgång till bidragslinjen, som är redan i full fart. Kan sossarna inte bestämma sig nån gång? Så splittrade är de inte, eller?! Att göra allt detta de lovar eller presenterar är oseriöst och innehåller en stor dos hyckleri och dubbelmoral, som vanligt.

Mona skyller på de flesta av borgerliga tidningar som bara skriver skit om henne och hennes parti. Att både hon och partiet framstår som ideologilösa avfärdar hon helt och hållet och faktum att sossarna tappat både förtroendet och medlemmarna (plus en hel del sympatisörer) förklarar hon som en tillfällighet, inte som nåt långvarigt problem. Och detta har ingenting med Wanjas dåliga tacklandet kring AMF:s affärer att göra. Tom. Wanja själv hävdar att förtroende för henne av LO:s medlemmar (de som är kvar) är starkt, för hon bad om förlåtelse. I övrigt är hon inte så förlåtande mot andra eftersom hon sparkade den nye AMF:s ordförande bara för att han tyckte att LAS skulle avskaffas. Skoningslös mot andra men själv ansvarsfull. Att sitta kvar och klamra sig fast vid makten och sina 20 uppdrag (och förmånerna) är väl hennes mål. Men vad är Monas mål har jag väldigt svårt att se. Att göra allt detta sossarna vill behövs det massa pengar. Som herr Reinfeldt sa om deras förslag: “Att ställa ut löften på över 100 miljarder och finansiera det med 100 miljoner:” Att staten samtidigt behöver öka intäkterna på nästan 200 miljarder, som är praktiskt taget nästan omöjligt, tänker ingen på. Allt pekar, som vanligt, på att det är bara tömma ord och massa innehållslösa löften, utan nåt verkligt stöd som håller i längden. Bara för att komma ut i allmänheten med nåt, för att inte bli beskyllt att vara iniciativslös.

En annan sak jag kom på är att de skattesänkningar regeringen införde 2007 har sossarna gått med på, om jag mins rätt. 85 miljarder kostade kalaset, och det var en av orsakerna till försämrad välfärd. Nu hävdar Mona att detta var ofinansierat och att de inte accepterat det. Snacka om hyckleri och om dubbelmoral. Maktens herrar håller på att röja undan helt och hållet det välståndet vi hade. Sossarna som oppositionsparti bara hjälper till. Samma läge hade vi mellan 2002 och 2006, när sossarna hade makten och snackade om att de kämpar mot utanförskapet och högkonjunkturen. Då hade vi redan över en miljon människor utanför samhället, plus allt annat elände som en naturligt effekt av detta problem. Nu är det socialkontoret som ska täcka kostnaderna för ännu mer försörjningsbehovande som redan står i kö, samtidigt som kommunerna drar ner på den offentliga sektorn och service, skriker efter mer pengar som regeringen inte vill ge dem. Förändringar i sjukförsäkringen och fler arbetslösa som inte har rätt till a-kassan är orsaker till ökat tryck på socialförvaltningen. Som självklart ställer sina krav på socialberoende, både de rimliga och de helt orimliga. Ett dåligt läge som både Försäkringskassan och a-kassan, med sina långa väntetider för utbetalningen av ersättningen bara förvärrar ytterligare.

Kommer vi att ha igen mer än en miljon människor i utanförskapet eller tom. mer? Är det inte vi vanliga små som ska betala allt detta oavsett vad detta handlar om och innebär och från vilken sida detta kommer?

Moderaternas stora vallöfte - utanförskapet skulle brytas och klyftan mellan de rika och de fattiga skulle minska. Som vanligt - gammalt trams från deras sida, mantran och massa påhittade floskler. Med andra ord rena rama skitsnack och lögner hela vägen. För samtidigt har det pågått en häxjakt på de långtidssjukskrivna - de allvarligt sjuka ska vara friska genom sk. rehabiliteringskädjan; blir de sjuka mer än ett år ska de få sänkt sjukersättning och om de envisas ytterligare, då skall de, efter ett och ett halvt år, bli helt oförsäkrade. Då är det socialen som gäller, Arbetsförmedlingen eller att ta livet av sig. De resterande som inte är allvarligt sjuka är faktiskt ohederliga manipulanter, bedragare och lata personer som kan jobba men inte vill utan tycker om att fuska. De ska tillbaka till arbetslivet och jobba. Utanförskapet är faktiskt ett obegripligt ord för borgare och högeralliansen. Förtroendekris bryr de sig inte om.

Den avreglerade kapitalismen och den fria marknaden är helt beroende av medborgarnas skattepengar, inte av sin egen kapital. Detta kan få en benämning som “socialhjälp till storkapitalet“. Synd att man inte kan skylla på vanliga löntagare, arbetarrörelsen, vänstern eller fackföreningar. Den ekonomiska världskrisen är skapad av den avreglerade kapitalismen och dessa oreglerade spekulanter och giriga svindlare. Och vår alliansregering är i full fart med att demolera resterna av välfärdssystemet, den solidariska offentliga sektorn, blandekonomin, starka fackföreningen, att slopa helt den rimliga fördelningen av resurser på alla medborgare, vår strävan efter mer jämlikhet och iden om människors lika värde och till slut minskningen av den ökande klyftan mellan rika och fattiga. Makthavarna säljer statliga företag, privatiserar, försvagar fackföreningen, genomdriver en destruktiv ideologi när det gäller den offentliga sektorn, ökar klyftan mellan rika och fattiga ytterligare och säger ett men gör nåt helt annat. En blind regering som leder ett folk - som kan se. Frågan är bara om man orkar och vågar slåss för sina rättigheter?

Den finansiella krisen i hela världen, som har hårt skakat om hela Sverige, har orsakat en stor ekonomisk kris i landet - varsel, uppsägningar, konkurs, bankrutt, massarbetslöshet, oro inför framtiden och en allmän misstro mot regeringen som bara lovar men inte gör nåt konkret. Och inte heller oppositionen som bara skyller på alliansen och tvärtom. Maktkampen fortsätter på vår bekostnad: sänkta löner, minskad pension, mindre ränta, mindre avkastning, förlorad tid, mer fysisk och psykisk ohälsa, vilsna ungdomar och svaga barn, mer våld, försvagad köpkraft, mer självmord…  

Folk känner vrede mot finansvärlden, bankerna och storföretag som storsatsat på den fria marknaden som förstört vanliga människor och arbetarnas liv och framtid. Men människorna är också förbannade och totalt besvikna på våra politiker som hade sett som sin uppgift att befria marknaden med lobbyisters hjälp och strunta i arbetarna, som nu är tvungna att agera nåt slags försäkringsbolag åt kapitalisterna, bankerna och olika företag och rädda deras investeringar med sina skattepengar. Den ekonomiska eliten tjänar 50 gånger mer än en industriarbetare (bonusar, fallskärmar, pensioner) som med sin skatt ska rädda deras topposteringar och investeringar. Banksystemet har kollapsat pga. att svindlarna runt om i världen har rånat sig själva genom dåliga investeringar, spekulationer och risker. Världens alla bankrånare skulle aldrig komma åt så mycket pengar bankerna blivit av. Dessutom, medan vissa bankrånare sitter inspärrade på olika fängelser (deras straff), får bankerna tvärtom en belåning i form av hundratals miljoner och miljarder av staten och skattebetalarna för att kompensera självplundringen. Och politiker har sett till att avreglera marknaden som har lett till oreglerade marknadspriser, till mer globalisering och okontrollerad “arbetskraftsinvandring” som t.ex kostat mer i vissa EU-länder än deras offentliga sektorns utgifter. Men kritiken tystas ner tack vare media som livnär sig på reklam och propagandan och tack vare EU-byråkratin och lobbyverksamheten (plus Näringslivets tjänstemän).

"Det är polisens fel. Deras sätt att behandla oss, våld, provokation och misstänksamhet, fast vi har inte gjort nåt. Vi är inte kriminella bara för att vi är ute. Vi har ingenting att göra, ingenstans att ta vägen".

Att allt fler anlagda bränder härjar runt om i Sverige, speciellt i invandrartäta förorterna eller ghetton, som vissa brukar kalla dem, är ett sörjligt faktum. Skolor, dagisar, fritidsgårdar, bilar, affärer, förråder, conteinar, bänkar... Malmö, Uppsala, Göteborg, Södertälje, Stockholm eller Rosengård, Tensta, Biskopsgården... Tusentals bränder per år och enorma miljardkostnader i skadegörelser talar sitt tydliga språk. Pojkbus eller ren kriminalitet? Pojkstreck eller ren vandalism? Döm själva. Är det unga brandanläggare som behöver vård och hjälp eller är det våra gamla skolor, grannens skrotbil, syrrans förfallna dagis..? Handlar det om kanske respektslösa invandrargäng som vandaliserar byggnader och bilar och unga ligister som vågar sig på allt och alla och sprider skräck i egna bostadsområden? Det är boende där som får lida, där rädslan och otrygghet tar över och områdenas status sjunker ännu mer. Varför gör de allt det just mot sitt eget folk, mot invandrare, mot redan socialt svårt utsatta människor, har de redan svarat själva på. Både muntligt och "skriftligt".

Vi lever i en skrämmande verklighet - tonåringar och barn sätter eld på vad som helst för att "få lite uppmärksamhet" och med sina meningslösa och livshotande nöjessysla "reagerar mot alla orättvisor i samhället". Ungar som väljer ett destruktivt sätt att fånga andras blickar och visa missnöje. Jakt på "spänning" i en väldigt grå vardag i ännu gråare samhälle - farliga lekar och meningslös bus, grupptryck, maktlöshet, frustration... Det värsta, och det mest skrämmande av allt, är deras offentliga uttalanden att de "... tänker fortsätta tills de får respekt från samhället som inte vill ha med dem att göra". Att sätta eld på allt, att kasta sten på polisen, brandkåren, ambulanspersonalen, att spotta på dem, kasta raketer, brandbomber... Plus annat de brukar göra i övrigt: misshandeln, rån, rånförsök, knivattacker, knark, vapeninnehav, snatteri... Deras "ursäkt" att de är "tvungna att göra så" är för det mesta misslyckad integration, missär, fattigdom, utanförskap, trångboddheten, segregation, rasism, främlingsfientlighet, ingenstans att ta vägen, ingen framtid, inga jobb, dåligt med skolan, kackerlackor... Och dessutom "polisens sätt att behandla dem", trakasserierna, hot... De tänker "busa" tills de känner sig tillräckligt respekterade av vuxna, av hela svenska samhället, av poliser.      

Så vitt jag vet (ett känt faktum) är att respekten måste man förtjäna, inte påtvinga. Och det vet de ingenting om. Eller inte är medvetna om just detta de är ständigt ute efter och blir utsatta för just denna typ av "respekttvång" varje dag. De äldre och tuffare killarna som med knutnävar, sparkar och hot tvingar nya medlemmar att göra det ena och det andra och böja sig för deras maktutövning. Påtvingad ledarskap. Då är det rädslan som gäller. Och hat. Som leder i sin tur till misslyckandet som ett faktum. För hatet vänds mot vuxna, mot auktoriteter, skolan, polisen, myndigheter, föräldrarna... Och pojkstreck blir det inte. Det blir kriminalitet istället. Lågt presterade skolelever, utan motivation och som redan gett upp sina drömmar om framtiden (något som deras föräldrar gjort för länge sedan) med begränsade språkkunskaper, med ofta stora traumor och stor hopplöshet, djup maktlöshet och indignation brinner inte för att "förändra samhället" utan kämpar, på fel sätt (grupptryck) att få lite mer uppmärksamhet, att ha kul, roligt, att ha mer spänning, att växa i kompisarnas ögon som riktiga bråkstakar och tuffingar som vågar (den som lyckas med att träffa en polis med en sten eller spotta på en brandman rakt in i ansiktet blir dagens hjälte). Det blir för svårt att på rätt sätt hantera ångest, ilskan, olika frustrationer och egen aggressivitet. istället blir de killarna extremt våldsamma, ilskna och hatande pojkar och killar som startar upplopp, kravaller och mordbränder riktade mot vissa ledande auktoriteter och samhällsinstitutioner. Men att tänka sig lägga lite energi och tid (som de har mer än det behövs) på att kanske skaffa något bra istället för att totalförstöra - det är svårt och omöjligt. Att t.ex skapa en fristad med hjälp av vuxna och kommunen istället för att bränna ner dem - det går inte. För det är jobbigt att göra nåt själv och visa att man kan. Och genom det att få den efterlängtade respekten från både vuxna och samhället. Så som de ofta utrycker själva och hävdar att "... vi kan och vill, men vuxna varken lyssnar eller litar på oss". Det verkar som om de flesta av våra ungar (och det är inte deras fel) vill allt serverat på en fin stor silverfat och att kommunen och staten ska stå för notan. Stackars barn. Är det allt de kan? Att förstöra och ödelägga istället för att skapa och göra nåt vettigt själva. Att bli destruktiva istället för konstruktiva? Synd om det är så, men... Att leva från dan till nästa och inte för framtiden, att inte våga tro på sig själv, att inte ha mod att utvecklas, att inte kunna skapa, bevara och vidareutveckla och ha framtidsdrömmar. Pojkar och killar som aldrig lärt sig fråga vad kan de göra för sitt samhälle, för sitt land, enbart vad samhället kan göra för dem. Misslyckade individer som, i brist på att kunna bli något/någon och kämpa sig till bekräftellse, vänder sig till de lättast nåbara av alternativ - extremism och kriminalitet.

Så bränderna och skadegörelser fortsätter (plus lite övrigt beprovad kriminalitet), tills ungarna får respekt. Och tills polisen äntligen fattar att de inte kan göra så de brukar mot unga "misstänkta invandrarkillar" som känner sig provocerade av polisens sätt att behandla dem. För i polisens ögon är de redan misstänkta som kriminella bara för att de är invandrare. Det är därför de tänder eld på grannens bil och egna skolor. För det är granarnas och skolpersonalens fel att polisen beter sig illa mot dem, fast de är helt oskyldiga och inte har gjort något brottsligt. Tråkigt. Så detta handlar inte om misslyckad integration, om rasism, utanförskap, segregation och främlingsfientlighet eller fattigdom heller. Detta handlar om bristande respekt från vuxnas, dvs. polisens sida. Men det handlar också om utbredd intellektuell segregering, avsaknad av empati, etik, moral, solidaritet, skyldighet och sanna livsvärden. En total avsaknad av samhörighetskänsla till det svenska samhället. dålig eller ingen respekt för medmänniskor, i synerhet vuxna. Det är våra ungdomar som växer bland oss utan framtidstro, som vill bli bekräftade (bekräftade av fel personer pga. fel handlingar), och finna sin plats i tillvaron.

Sörjilgt nog så ökar ungdomsbrottsligheten ständigt, speciellt i invandrartäta förorter. Trångbodda familjer med ibland mer än 10 personer (påtvingat?!) som vistas i små, förfallna lägenheter tvingar barn och unga ut till gatan där det inte finns nåt vettigt att göra och ingenstans att ta vägen. Trots att kommunerna satsar miljoner på att rusta upp vissa områden och göra dem mer trivsamma, fortsätter upplopp och bränderna. Pojkarna behöver inga nya betongkrukor med blommorna i och mer gungor. De vill ha nåt vettigt att göra. De flesta vill ha ett jobb, att deras föräldrar får nåt att göra, att ha råd att köpa det de flesta unga vill ha idag: snygga kläder, mobil, stereo, att kunna resa... Men - att kräva mer fritidsgårdar och mer respekt för att sluta med bilbränder och stenkastningen..?! Vilka rättigheter och vilka skylldigheter ska man ha, vad är rätt och vad är fel, att veta skillnaden mellan verkan och orsak, konsekvenserna av ett felaktigt handlande och våldsamt beteende, något om moral och etik, skrivna och oskrivna lagar och regler osv. Vems ansvar är det? Barn kan inte veta allt detta. Är det inte vi vuxna som ska ta hand om dem, lära dem och sätta upp regler och markera gränser och prata förstånd med dem? Är det inte kommunens och politikernas ansvar att ge folk ett jobb och sen fixa lite blommor och sandlådor? Döm själva.

Läste häromdan några artiklar i våra rikstäckande tidningar (och vissa bloggar) om det nya förslaget från Moderaternas sida som rör invandrare. Det gäller följande: 1. Invandrarkriminellas medborgarskap som har givits på felaktiga grunder kan återkallas. 2. Fler dömda utläningar (grov brott) bör utvisas. 3. Rätten att fritt välja bostadsort bör slopas. Och 4. Kunskaper i svenska - obligatoriskt.

Inget nytt under solen - något liknande fick vi också förra året med namnet "Sverigekontrakt" just från Elisabet Svantesson & Co och som blev dirrekt sågad och hårt kritiserat. Men -  så finns det vissa formuleringar i det nya

förslaget som jag faktiskt tycker att de verkar ganska positiva och som skulle kunna leda till lite bättre situation för invandrare - om man skulle kunna införliva dem. Vilket jag absolut inte tror på.

Arbetsgruppen skriver i slutet av artikeln:" Ett land som inte förväntar sig att de allra flesta arbetar och försörjer sig själva är i längden inte ett bra invandrarland". Det håller jag med om, men samtidigt vet jag att det bara  är ett påstående (påhittad floskel) man ska ta i väldigt försiktigt och med stor nypa salt. Man tar emot hundratusentals invandrare (plus ett par tusen illegala), låter dem välja själva bosätta sig i redan överfulla, trånga och segregerade bostadsområdena i de stora städerna, ger dem socialbidrag, väldigt långvarig (ofta meningslös) sfi-utbildning och "praktisering" (kommunalt annordnat slavarbete) som sällan leder till nån anställning, några enstaka planlösa kurser mm.  Och allt detta upprepas år efter år. Som bara gör att integratrion misslyckas mer och mer. Inga stora och konkreta krav av samhället utan sporadisk meningslös "sysselsättning".

Visst har man sina rättigheter som invandrare, men också sina skyldigheter, som alla vi andra och i vissa fall är det just skyldigheterna som är viktigare än rättigheterna, tycker jag. Men då vet jag att staten också har sina skyldigheter gentemot de invandrare som årligen tas emot, och den viktigaste är att ge dem ett jobb. Det räcker inte att bara uprepa år efter år att "...allra flesta skall arbeta och försörja sig själva". Inte ens alla vanliga svenskar kan jobba och inte heller kan få ett jobb. Det finns massa olika anledningar varför de flesta invandrare inte kan få ett jobb i dagens Sverige - jag behöver väl inte nämna dem alla (de som är insatta i invandrarproblem vet villka anledningar det kan röra sig om). Men jag vet att det som kommer från våra politiker är ofta bara tomt snack som har pågått i så många år, utan varken några synliga resultat eller förbätringar.

Vi har ökad (arbets?!) massinvandring, något som vi hade på 60- och 70-talet, men då hade alla som flyttade hit ett jobb. Och då tänkte man inte på svenska språket, lagar och förördningar - det lärde man sig succesivt, med tiden. Men under de sista 10 - 15 år var betoningen bara på det språkliga biten som den viktigaste och den primära. Först språket i några år, sen planlös och meningslös praktik/utnytjanden och till slut massa år arbetslöshet med ett par värdelösa kurser, men aldrig nåt jobb.

Och vad kommer att hända nu under den oerhört svåra ekonomiska tiden som gör att hela landet sviktar på knäna? Varsel, massa arbetslösa, inflation och fattigdom, men å andra sidan ökad behov av invandrare. Det är något som inte går ihop. Inte konstigt att folk reagerar när de hör vad invandringen kostar och vad den kan medfölja. Men sörjligt nog, så fort man säger nåt emot invandrare och invandringen då blir man kallad för rasist och främlingsfientlig. Läste dan efter det som stog i Aftonbladet om det nya förslaget och bla. reaktionerna som strömmade in kort efter. Så att tidningsansvariga var tvungna att säga ifrån: "Det kom massa kommentarer, men ganska snart var de osakliga och rasistiska inläggen så många att vi valde att stänga av möjligheten till kommentarer. I stället följer vi läsardebatten genom bloggarna".

Undrar bara - betyder det att alla som läser Aftonbladet är rasister? Eftersom de hade sina åsikter, värderingar och tankar. Betyder det att alla de arbetarna som strejkade och demonstrerade i Britannien pga. massinvandringen och invandrare som tog deras jobb är rasister hela bunten? Tänk om något sånt skulle kunna hända här i Sverige? Har vi blivit så fega eller är vi det? Plus en stor dos hyckleri och dubbelmoral som våra kära politiker uppvisat i så många år. Falskheten längst, eller?! Hur länge ska man vara politiskt korrekt och varför? Visst, det är deras jobb och rätt att prata, men också har de skyldighet att genomföra det de "brinner för" som Mona sa en gång.

Och att oppositionen är alltid emot, oavsätt om förslaget är dåligt eller bra, är inget nytt under solen. Det är både deras rättighet och skyldighet. Men snälla Lars Ohly och resten: om ni är emot den här gången också, då tycker jag att ni ska göra det jobbet Alliansen inte kan, nämligen skaffa jobb åt ett par hundra tusen invandrare och förbättra möjligheterna för en lyckad integration och samtidigt säkra jobb åt de invandrare som snart kommer till Sverige. Det räcker inte bara att prata smörjan hela tiden för att få mer väljarröster.