Regeringen har infört det tredje steget i jobbskatteavdraget: ytterligare 15 miljarder i skattelättnad läggs till de 50 miljarder som redan delats ut till dem som har arbete. "Jobbskatteavdraget ska göra det lönsamt att arbeta och bedriva näringsverksamhet", hävdar regeringen på sin hemsida. Det ska "bidra till regeringens mål att skapa fler jobb, fler företag och minska utanförskapet". Men när varslen började härja hade då de arbetslösa upptäckt att de inte bara fått lägre inkomst utan också högre skatt. Det tredje steget skulle, enligt regeringens beräkningar, leda till att ytterligare 20 tusen personer skulle komma in på arbetsmarknaden, som hade visat sig vara en fullkomligt orealistisk siffra. Det skulle bli 62 500 i månaden per jobb. Det skulle kunna stämma om det rört sig om 20 tusen nya chefsposteringar inom den offentliga sektorn där det faktiskt behövs mer folk, men inte massa chefer. Någon har räknat fel.

Genom hårdare beskattning av de sjuka, arbetslösa och gamla ville regeringen skapa "fler jobb", "minska utanförskapet" och genom det "värna om välfärden". Men icke! Jobbavdraget skapade inga jobb, bara ökade klyftor i samhället, det blev mer utanförskap och urholkad välfärd. Frågan är (obesvarad hittills) på vilket sätt minskar utanförskapet av att den som är sjuk, arbetslös eller gammal måste betala högre skatt än den som är ung och frisk och får behålla sitt arbete? Är det inte straff nog att ha mycket lägre inkomst än innan man hamnade i någon av de urtjatade kategorierna sjuk - arbetslös - pensionär?  

Mycket tyder på att den enda effekt jobbskatteavdraget faktiskt har haft är att merparten av pengarna har gått till friska personer med goda inkomster av sitt arbete. Som inte valt att vara sjuka eller arbetslösa (om de inte fått skatten sänkt eller som ökat sin arbetsinsats på grund av jobbavdraget).

Dagligen kommer nya varsel. En del är kanske befogade - det är inte rimligt att fortsätta tillverka osäljbara bilar. Men 900 jobb bort från Karolinska sjukhuset? Eller 600 på Akademiska sjukhuset i Uppsala? Och hur många försvinner när kommuner och landsting måste minska personalen inom områden som vi alla är beroende av?
Vilken människosyn har regeringen som uttrycks genom jobbskatteavdraget?  Det  måste väl vara så att många sjukskrivna och arbetslösa inte är vare sig sjuka eller arbetslösa "på riktigt" utan låtsas, för att de tycker att det inte är tillräckligt lönsamt att arbeta. Dessa fifflande individer måste "beskattas" med högre "skattelättnader" - de måste straffas för sin felaktiga och skadliga inställning för att tvingas lämna sin bekväma arbetsfria tillvaro.
Samma sak gäller pensionärerna. Många pensionärer kunde behöva komplettera sina usla pensioner som inte alls följt med löneutvecklingen, men även den optimistiske borde väl inse nån gång att det inte är lätt för en 80-åring att halta sig in på en arbetsmarknad som betraktar en 40-årig som gammal.

Så sent som i juli avvisade finansministern en skattesänkning även för pensionärerna med motiveringen att en sådan skulle stimulera efterfrågan - enligt herr Borg bör skatten sänkas endast för dem som redan har så mycket pengar att de inte behöver använda dem. Och det var det som hände.

Media legitimerar sin ställning genom att hävda att de bevakar samhället, makten och makthavarna  och övergrepp som begås mot medborgare (att vara nån slags advokat för de “röstsvaga”). Men den största, okontrollerade makten i samhället, medierna själva, bevakas inte alls eller mycket återhållsamt. Om någon annan makt skulle begå övergrepp mot enskilda som medierna rutinmässigt begår, skulle det bli rena ramaskri och skandal. Media dömer ut och krossar människor vid sidan av den juridiska rättvisan och skändar människors integritet.

Media - garant för yttrandefriheten och tryckfriheten. Icke! De censurerar, redigerar och utelämnar, stryker ner och refuserar, bestämmer dagordningen och avgör vilka som ska tillåtas komma till tals. De överdriver, ljuger, vinklar, sensationaliserar och dramatiserar. Snart ägs alla medier av en stormrik liten elit som strävar åt samma håll. Vem kan påstå att Rupert Murdoch eller Silvio Berlusconi slåss för det fria ordet annat än när det kan gagna en affärsidé? När medierna inte längre drivs av några djupare idéer, övertygelser eller etiska hänsyn utan bara av vinstintressen, blir deras mer utstuderade "åtaganden" destruktiva. Medierna är på en och samma gång åklagare, domare, spioner, skampåle, skvallerkärringar, angivare, biktfäder, psykoterapeuter, smakdomare, experter på allt, propagandamakare, korstågare, blottare, lynchmobb och moralens väktare. Med mera.
Media hävdar hela tiden att det är farligt att kritisera media, för därmed kritiserar man det fria ordet, tryckfriheten och yttrandefriheten. Icke! Om man är anhängare av det fria ordet, den  verkliga yttrande- och tryckfriheten, då borde väl åtminstone en del samhällsdebattörer, forskare och politiker lägga allt annat åt sidan och viga sin tid åt att undersöka, kartlägga, kritisera och debattera medierna. För medierna försöker hela tiden förringa sin egen makt - för i samma sekund som de erkänner den måste de, om de vill ha en fortsatt legimintet, börja bevaka varann minst lika ingående som de bevakar politiken. Och då minskar deras makt.
Politiker, artister, vetenskapsmän, samhällsdebattörer, idrottsstjärnor, olika experter, utårriktade akademiker, alla karriärister, terrorister, populister, journalister - alla är de beroende av medierna som mått på sin framgång och sitt värde. De flesta är rädda för att stöta sig med media och därför tiger de och håller inne med sin eventuella kritik av medierna. Politisk korrekthet råder främst inom just politiken men media älskar detta uttryck. Många försöker aktivt ställa sig in hos media för att säkerställa den egna framgången. Det skapar ett löjligt och förtydligat samhällsklimat, göder cyniska journalister som  motverkar en öppen debatt om mediernas makt. Enligt medierna själva så har de en hög moral. Men ändå gör medierna mot andra vad de inte vill att andra ska göra mot dem. I praktiken uppvisar de en stor brist på moral. Förmodligen för att omoralen är mer lönsam. Att göra fel, säga nåt osant, skriva nåt som inte stämmer med verkligheten, som är helt trivialt, att hitta på egna story utan att ha dåligt samvete (mer klirr i kassan). Eller att kanske be om ursäkt för fel? Icke - det är fel; samtidigt kan det sänka deras "trovärdighet". För makten över innehållet och dagordningen tillhör median.  

Journalistiken återspeglar sällan det som händer i samhället utan är mer koncentrerad på vissa ovanliga händelser som väcker känslor och nyfikenhet. Journalisterna ser sig själva som en maktfaktor (medborgarnas redskap) eftersom de hävdar att de “står på vanliga människors sida” och utmanar makthavarna. De är övertygade (håller med folket) att det behövs en samhällsförändring och att deras uppgift är att “genomskåda makthavarna”, som är avgörande för demokratin. Journalisten är “folkets öron, ögon och mun” men samtidigt gör han sitt bästa för att framstå som om det är han som avgör vad är det som är viktigt och aktuellt och sant. Det blir journalisten som formar verkligheten, tar det sista ordet och drar slutsatsen, inte medborgaren. På samma gång framstår det att, enligt folket, journalisterna har större inflytande i landet över den politiska agendan idag, mer än våra politiker och regeringen.

Samtidigt hyser allmänheten minst förtroende just för journalistiken och våra politiker. En paradox, men med tanke på att en sån uppfattning existerar och att medier förändrats på sistone är detta inte så konstigt. Medierna har förändrat syn på verkligheten och inställningen mot samhället. Både läsarnas förtroende och lönsamheten har minskat drastiskt pga. innehållet i medier: hälsa. sminktips, mode, trädgård, viktproblem, resor, schoping och mat blandas med brott, kändisar, skvaller, olika nöjen och dokusåpor. Politiska nyheter kommer i andra hand. Sakinformation har ersätts med sensationer. Bloggar och hemsidor tar över. Ingen kunskap, utbildning eller erfarenhet skiljer journalisten idag från läsaren, tittaren eller lyssnaren. Advokaten för de svaga och maktfaktorn som ska förmedla kunskap är borta. 

Underhållning till döds, efter USA:s berömda recept breder ut sig i våra hem. Så mycket bekymmer, eländen, misär, brott, arbetslöshet, varsel, konkurs, sjukdom, fattigdom, psykisk ohälsa, rädsla… Konsumera mera, sitt och titta på dokusåpan som visas på den nyköpta plasma-tv, samtidigt käka nåt gott och glöm verkligheten. Lås dig in, satt på larmen och ta det lugnt och koppla av med en flaska vin. Intellektet ner, känslorna upp. Det är viktigare för massmedier idag, inte deras uppgift att berätta sanningen. 

Vi påverkas av media utan att vi är medvetna om det och hur verkligheten ser ut. Varje dag proppar oss media med egna värderingar, åsikter och måttstockar som vi ska använda oss utav för att lättare skåda och förstå samhället. Media väljer ut, tolkar på sitt sätt och beskriver olika delar av verkligheten åt oss konsumenter. Vi trubbas sakta men säkert av och följer med strömmen; vi ser verkligheten så som media vill att vi ska se den. Den är inte styrande för våra tankar, åsikter, attityder och handlingar, utan det är våra bilder av verkligheten som vi tror på. Massmedia styr över den bilden som skapas i våra huvuden genom det vi läser, ser och hör.   

Massmedia agerar som en egen global makt på sidan av den politiska, ekonomiska och lagstiftande, eller i allians med de olika maktsystem. Deras genomslagskraft är så enorm. I dagens läge är media viktigare för oss konsumenter (konsumera-mera samhälle) än vissa myndigheter och organisationer. Media har inte direkt den avgörande makten att fatta vissa politiska beslut, men den är i allra högsta grad involverad i den politiska processen. 

Media är en stormakt, en manipulerande, kontrollerande och en subjektiv (icke objektiv och opartisk) makt. Den är inte enbart budbärare utan skapar sina egna budskap. Allt som händer runt omkring oss presenteras på ett utförmat och genomtänkt sätt. Det är mest sensation och skvaller som kommer i första hand. För media tror (och konstigt nog kan ha rätt) att vi människor-konsumenter är nyfikna och vill veta mer om t.ex en persons liv än om det han/hon har gjort för att hamna i medial fokus. Idag är det yttre som räknas och politikerna vet och utnyttjar det. De anpassar sina budskap efter media för att inte hamna i deras svartmålande program och skvallersystem som kan bli ödesdigra för deras framtid och popularitet. Olika berättelser om t.ex politiken och näringslivet har på sistone blivit nästan personliga maktkamper och en del av underhållningen. Dramatiserade, snuskiga berättelser om våra politiker, VD, toppchefer och vissa pampar i Sverige skapas snabbt för att “tillfredställa folkets intresse”.

Sen är det massa "fakta, opinionsmätningar och statistik som vi bara sväljer utan att tänka över. Siffror som vänds och vrids efter medias eget tyckande och troende och deras egna mål - att ha mer läsare, tittare, lyssnare, mer mediala konsumenter.Genom det manipulerar media folket och presenterar sin världsbild med olika vinklingar utan att tänka så mycket på etik och moral.

Att media bevakar hela världen är bara en påhittad mantra. Små delar - ja, men stora delar av världen bevakas inte alls. De nämns överhuvudtaget inte, om de inte blir aktuella för tillfället (ingen katastrof och inga offer).

Det är därför vi har en annan verklighetsuppfattning för det är den världen media vill att vi ska leva i och tro på. Så tänkandefrihet eller yttrandefrihet fungerar inte som de ska. För vi säger det som passar den mediala makten. Säg inte vad du tycker utan säg det som passar för tillfället; känn det riktiga och sanna men säg inte sanningen, var politisk korrekt. Att säga vad man tycker, tror, känner och tänker är det som media proppat i oss och format vår medvetenhet - med egna värderingar, åsikter och attityder. Att bli ständigt påverkad av det leder till kronisk hjärnpåverkan.

Jag är svårt sjuk. Cancer nummer två, döttertumör eller metastas brottas jag med (plus andra sjukdomar och massa bivärkningar) varje dag. Mer än sju år sammanlagt. Tiotals citostatika- och strålbehandlingar, tre svåra och ganska omfattande skallopperationer, massa antibiotika, men ändå sitter den lille djävulen kvar bakom höger öga (som är borta) och hotar att sprida sig till hjärnan. Och då är det kört. Fast det är ju kört ändå eftersom den här typen av elakartad tumör går inte att bota. Det som kan förlänga mit liv (några månader till kanske) är 14 st olika mediciner som jag tar regelbundet och numera strålbehandlingen. Den sista hade jag i början på april. Det käns att det är dax igen - smärtan i skallen kan ibland bli outhärdig, trots morfinet och annat. Men först måste jag göra det viktiga -magnetkameraundersökningen eller röntgen, men icke. Min onkolog skickade remiss till röntgenavdelningen i slutet på augusti, men hittills har jag inte fått nån kallelse. Tre månader! För det är "köprincipen som gäller (tre månaders väntan om inte mer) och de är obemannade och de måste prioritera", fick jag svaret när jag ringde häromdan. Om det är någon som borde prioriteras då är det jag och såna som har "lite brottom". Det kan vända över natten och då är det för sent. Vad kan onkologen säga då? "Beklagar, men..."? Räcker det med att beklaga över ett liv som går åt pipan p.g.a köprincipen? Eller ska den sjuke, dödsdömde eller hans anhöriga kanske anmälla och stämma vården så att man kan få lite skadestånd? Det skadar väl inte att prova. Man förlorar inte så mycket, förrutom  - ett liv.

Man ska göra så som man tillämpar idag i samband med vaccineringen mot svininfluensan: riskgrupper heter det. De som löper större risk att bli smittade har förtur - de prioriteras. Inte politiker, hockayspelare eller kriminella. Men, vad ska man göra? Det är bara att bryta ihop och fortsätta vidare, som jag brukar säga och göra, för det mesta.

Jag skriver inte det här "bekännelse" för att få medlidande av de enstaka som kanske ska läsa min blogg, eller får att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Aldrig i livet! Jag har kvar mina två par någonlunda fungerande armar och ben och klarar mig själv, än så länge. Det jag vill är att folk ska ta ställning till det som följer nedan - problemen med väntan eller med köprincipen inom vården, oavsätt om man har brutit lilla fingret eller är svårt sjuk. Jag vill inte att fler sjuka ska hamna i samma ovishet och väntan i "dödens korridor" som jag, fastän det finns en hel del som gör det ändå. Men inte fler.

Icke acceptabla kötider i den svenska sjukvården; ibland kan det innebära månader av väntan, med oro och smärta. Och som man är, både som medborgare som betalar skatt för att vården ska fungera bättre och som sjuke själv, illa tvungen att acceptera, i väntan på bättre. Som är, i mitt fall, svårt att finna. Man är förvisad, om man är svårt sjuk, till "dödens koridor", där chansen till en framgångsrik behandling minskar drastiskt för varje dag. Cancercellerna växer fritt, förökar sig och sprider vidare, som i mitt fall. Men det är ingen som har brottom, förutom lilla jag.

Någonstans i sjukvården finns det uppenbart inbyggda missförhållanden av antingen dålig politisk (för det mesta) eller ekonomisk (i första hand) och ibland organisatorisk art. Eftersom det som inte får hända händer. Försöker man ta reda på sanningen - då blir man en gång till förvisad till - misslyckandet. Undanflykter hela vägen från de "kunniga", ansvariga och "insatta i problematiken" som ofta hävdar bestämt att det är p.g.a att sjuka har blivit för många men personalen är för få för att hinna med allt. Plus den byråkratiska sidan med pappersarbete som hindrar var och en av vårdpersonalen att ägna sin tid åt att hjälpa de behövande att bli friskare.

Hundratals patienter har hamnat i kläm med oacceptabla vårdköer. Det är bekymmersamt att ingen tar ansvar för att åtgärda de problem vården brottas med varje dag. Man ska anställa fler läkare och sjuksköterskor för det har man stor behov utav, men samtidigt ska man spara på allt möjligt p.g.a att det saknas massa pengar och då ska man bl.a avskeda personalen. Bemaningen är ett stort problem, men frågan är: är det p.g.a att det saknas utbildad personal eller för att det inte finns nåt jobb? Man snackar om storsatsningen inom vården - både utbildningen och mer personal är det viktiga, samtidigt som man beklagar sig över stor arbetslöshet och minskar antal utbildningsplatser; våra politiker jublar över "den hypnotiska jobbpolitiken" (alla ska jobba) men samtidigt finns det inga lediga jobb för läkare, specialister eller sjuksköterskor. Som numera sticker till Norge eller Danmark där de få jobba hur mycket de vill och tjäna betydligt bättre. Samtidigt ska man höja kvaliteten och förbättra vissa vårdtjänster, genom att - avskeda personalen. En sån paradoxal sittuation leder enbart till mer missnöje i allmänheten, utsliten personal och mer sjuka, absolut inte till nån bätre vård. Samtidigt ser jag en stor dos hyckleri från politiker och kommunledningen som försöker äta upp kakan och ha den kvar. Men, med tanke på att välfärden urholkas just p.g.a felprioriteringar, massa sparande och felaktiga beslut (plus massa annat), då är det inte konstigt att det blir som det blir.

Oftast fattar våra politiker felaktiga beslut som leder till ännu värre problem. Just p.g.a att de stora politiska eller ekonomiska beslut håller inte ihop med varken de etiska eller moraliska principerna. Det blandar man aldrig ihop. Men, det går inte att bedriva en effektiv sjukvård och samtidigt spara på pengarna genom att avskeda mer personal. Mindre lärare i skolan men mer elever, mindre av vårdpersonalen på våra aldreboenden men mer gammla, mindre läkare och sköterskor men mer sjuka. Man kör med det gamla vanliga: det är ju Kris! Spara!

Om man ska klara av att bli alvarligt sjuk, som jag är, då ska man vara otroligt stark, både fysiskt och psykiskt. Annars klarar man inte sjukdomsutvecklingen. Min bitra erfarenhet. Man ska vara frisk för att klara av att bli sjuk. En till paradox. Men, om man tänker på det regeringen gör med den nya "hypnotiska jobbpolitiken" och utförsäkringen av tusentals sjuka som ska ut och jobba, och med tanke på regeringens syn på de arbetslösa som lata och de sjuka som bara "låtsas", då är det inte konstigt att hela vården vacklar. Förtroende för människor vacklar men också förtroende för makthavare och ledningen, och politikerförakt är det inget fel på. Det funkar alldeles utmärkt. Och man behöver inte stå i kö.

Läste igår om det mest omänskliga i raden från Försäkringskassans bemötandet och behandlingen av svårt sjuka. Fy!

Efter en behandlingstid var bröstcancersjuka Carin tillbaka på deltid i jobbet, men I somras kom dråpslaget: Fk drog in hennes sjukpenning. Nu tvingas hon jobba heltid  – tvärt emot läkares bedömning. Det har lett till att hon blivit sämre igen. "När man är trött och sjuk känns det jättehårt att bli behandlad på det här sättet. Man kör sig själv i botten totalt". Handläggaren tyckte att hon skulle se sig om efter lättare jobb, kanske som spärrvakt. Läkare rasar mot kassans regler och att läkarintygen spelar ofta ingen roll. F-kassan ser intyget enbart som en rekommendation.

Svårt cancersjuka drabbas allt oftare av F-kassans hårdare regler och tvingas jobba fastän de mår väldigt dåligt eller är mitt i pågående behandling. Döende patienter kan få sin sjukpenning indragen. De mår ännu sämre - vissa kan hamna på dödsbädden. Har man redan en depression eller en livskris kan det som F-kassan gör mot svårt sjuka bara förvärra allt. Grymheten mot dessa utsatta människor är så uppenbar. Och för att klara allt detta - både de fysiska och de psykiska påfrästningarna, den svåra och livsfarliga sjukdomen plus en sådan grymn omänsklig behandling av myndigheterna - då måste man bli riktigt frisk. En sådan paradoxal sittuation klarar man inte så lätt.

Minst 54 tusen långtidssjuka, många med komplexa diagnoser, kommer att förlora sin sjukersättning/sjukpenning och därmed riskerar att ytterligare försämra sin hälsa. Dessa svårt sjuka personer hamnar i ett mycket svårt läge. Många kommer att ställas inför faktumet att de inte får en kvalificerad rehabilitering. De kommer att må illa av ovissheten vad som ska hända med dem, hur ekonomin ska klaras, hur familjen ska överleva. Just sådana faktorer av otrygghet och ekonomisk stress bidrar till ökade symtom, ökad sjuklighet och mindre möjlighet för tillfrisknande.

F-kassan ska från 1 januari överföra och Arbetsförmedlingen ska ta hand om de sjuka - förutom alla friska arbetslösa som berövats sitt jobb och som inte är arbetslösa pga. "bristande jobbsökande". Hur ska Af hinna bygga upp något med kvalitet för de sjuka när de inte ens lyckats hittills med regeringens "Hypnotiska jobbpolitiken"? En introduktionskurs på 3 månader för långvarigt svårt sjuka som ska möjligtgöra att de sedan kan stå till den reguljära arbetsmarknadens förfogande eller tvingas slita på Samhall. De flesta har tidigare genomgått flera utredningsprogram ("rehabilitering"), men alltför ofta haft motsatt verkan. Många har medverkat i arbetsförsök men har ansetts vara för sjuka för att klara jobb.  Regeringen har uppenbart inte fattat att dessa människor är verkligen sjuka. 

Regeringen gläder sig åt att besparingar kan göras på denna grupp människor och hävdar att "utgifterna inom försäkringen totalt sett har minskat under den kommande treårsperioden." Pengarna de har sparat på det här omänskliga sättet används för att finansiera skattesänkningarna. Men de glömde konsekvensen av förslagen för drabbade. Det kan inte bli annat än katastrof. Och den katastrofen kommer få följdverkningar i människors vardag, för deras familjer och för deras liv. Alla grymma förändringar i sjukförsäkringen under senare år har redan utlöst depressioner och förtvivlade reaktioner hos många. Tusentals människor kommer att krossas socialt och man riskerar ett betydande antal självmordsförsök.

Regeringen medger att förlängd sjukpenning (mer än 550 dagar) i vissa fall kan accepteras. Det gäller bl.a "när den försäkrade pga. sjukdom har fått en sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig att den försäkrade inte kan tillgodogöra sig information"! Det är väl de som ligger på dödsbädden eller?! De som vistas på sjukhus ska "inte behöva arbeta och kan beviljas sjukpenning". Inte heller de "med omfattande vård utanför sjukhus" ska behöva göra det. Förlängd sjukpenning kan beviljas när en återgång i arbete eller ett deltagande i arbetsmarknadspolitisk program, "skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom". Det verkar som om man blir illa tvingad att dö för att bevisa att man "är värd att få sjukpenningen igen". Att få full sjukpenning kan man om det finns en risk att dö inom de närmaste månaderna. Så tolkar Fk:s jurister och experter den nya lagen. Och den personliga tolkningen av handläggare och konsulter fortsätter. Beslutfattare inom F-kassan (handläggare plus "medicinska experter - konsulter") ska sedan ta ställning till skillnaden att vara "svårt sjuk" och "allvarligt sjuk", som ett spel till för gallerierna. Ett nytt ide är att få olika ersättningsnivåer beroende på hur alvarligt sjuk man är. Ett förfärligt syn på människor, men den funkar för målet är att spara pengarna. "Regeringens bedömning är att endast ett begränsat antal ansökningar om förlängd sjukpenning med ytterligare dagar kommer att beviljas". Vad var det ja sa om döden?

Det senaste av lysande förslag i rad - ett nytt sjukförsäkringssystem där läkarna frikopplas från sjukförsäkringen efter 180 dagar. Bekvämt för läkarkåren som slipper svåra bedömningar och konflikter med F-kassan. För patienterna innebär dock detta att man lämnas helt ensam i relation till försäkringskassan. Och att försöka slåss för sin rätt att bli svårt sjuk. De som haft tidsbegränsad sjukersättning som nu upphör kan återfå sin sjukpenninggrundade inkomst och därmed sjukpenning om Fk godkänner läkarens medicinska underlag - efter tre månaders karens (87 dagar). Vad har regeringen tänkt att de sjuka och deras familjer ska leva på under den tiden? De kommer aldrig kunna få sjukpenning vad än sjukintyget och läkarna hävdar. De kan enbart hänvisas till socialbidrag. Eller till kyrkans sopkök. Eller att dö.

Har samhället drabbats av kriser, kommer det alltid massa krav på förändringar.

Den fria marknadens globalisering och uppvidgandet av det ekonomiska och finansiella systemet leder inte till mer eller till en bättre demokrati. Tvärtom leder det till mer lagar, krångligare regler (och EU-direktiv) och mindre fri- och rättigheter. Som är demokratiska grundpelare. Det vi ser idag är ett samhälle med helt olika och rätt splitrade politiska intressen. Medborgare och konsumenter får betala de stora misstag som bankerna, olika bolag, fonder och stora företag gjort, som i längden skapar mer misstro och stora politiska konsekvenser. Urholkad välfärd, större arbetslöshet och växande fattigdom förvärrar ännu mer den redan försvörade läget .Social oro kan förvandlas till politisk oro som driver fram nya politiska krafter (extrema, radikala) som lyfter och driver fram oftast känsliga och tabubelagda frågor. SD är ett bra exempel. Läget blir ännu värre. Ond cirkel.

Att skapa mer oro och missnöje genom olika misslyckande projekt (att "minska utanförskap", "skapa mer jobb") och samtidigt  förvärra sittuationen genom sina omoraliska handlanden i en svår och pågående ekonomisk kris kan leda till ödesdigra konsekvenser. Att försöka minska utanförskap, arbetslöshet, fattigdom, ohälsa och okunskap i teorin, men i verkligheten skapa det helt motsatta  - det är det ytterst farliga en regering kan göra mot sina medborgare. Att svika dem gång på gång, att fiffla med information, mörka misslyckanden, fatta felaktiga beslut, bedra, ljuga, smutskasta och anklaga opposition  - det bara bevisar en oroväckande avsaknad av riktigt ledarskap.

Alla företeelser, aktuella och viktiga frågor och problem ska debatteras och diskuteras helt fritt. Utan fruktan att bli stämplad som politiskt inkorrekt, rasist, j... sosse... Tål vissa problem inte dagens ljus betyder det att de inte är så mycket värda att slösa bort tid och energi på. De meningslösa men kända politiska ingrepp, som orsakat den här svåra krisen, ska ständigt diskuteras och debatteras både offentligt och i media. Men de ska också åtgärdas genom kloka beslut. Man kan inte lösa krisen genom att stifta och tillämpa nya lagar och hårdare regler. Det leder enbart till ännu värre sittuation. Om allt detta skulle vara lösningen på dagens problem, då skulle de aldrig ha uppståt. Det är som med inflation: pengavärdet minskar, man tillverkar nya sedlar, mer pengar släpps ut på marknaden - värdet blir ännu mindre och inflation ännu större. Då skriker man efter ännu fler förändringar. 

Hur ska man ha förtroende för politiker och makthavare som inte är kapabla att inse att de gör fel? De kan inte fortsätta styra landet i framtiden. De är inte kompetenta nog och berädda att fatta rätt beslut i rätt tid. De motbevisar gång på gång sin usla ideologi om "bättre framtid". Framtiden är helt ovis och verkar vara väldigt långt ifrån oss. Är fler fattiga, arbetslösa och olyckliga den framtiden alliansen strävar mot? Då tackar jag nej till det. 

Rika blir ännu rikare (på vanliga m'änniskor bekostnad), fattiga blir ännu mer fattigare och ännu fler och vår folkliga makt har blivit oss fråntagen för länge sedan. Vi har inte ens längre rätt att fatta beslut om omröstningen. Eliten styr både våra liv, handlingar och snart våra tankar. Ha mer för att få mer - få mindre för att ge mer - det är maktelitens policy som förverkligas sakta men säkert.

Det är inte (helt) "politiskt korrekt" att granska överheten, men jag kan inte låta bli. Det är ett -måste. Så, jag gör det ändå.

En arbetslös kan inte lyfta a-kassan och samtidigt jobba, varken "svart" eller "vitt". Att driva t.ex ett företag och samtidigt åtnjuta en viss ersättning från staten - olagligt och straffbart. Inte heller en sjuk kan få sjukpenning och arbeta på sidan om, om det inte gäller de som inom snart blir utförsäkrade enligt den nya (FK) lagen och vår käre soc,förs.ministern. Eftersom den nya "hypnotiska" jobbpolitiken gäller alla. Men, i alla fal, är det olagligt att jobba och samtidigt erhålla nån form av ersättning. Men...

En politiker har rätt till s.k politisk pension efter 12 år inom politiken. Och ofta blir belönad med en högposteringstjänst. En riksdagsledamot kan lyfta inkomstgarantin och samtidigt driva ett företag, eller bara sitta hemma och njuta av det goda livet utan att behöva tänka på arbetsförmedlingen och dess regler. Han/hon behöver inte anmälla sig från dag ett till arbetsförmedlingen och medverka i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder typ kurs, utbildning, praktik m.m  för att "få den ena foten in i arbetslivet".  Vissa altså behåller sin pension garanterad av staten trots att de har ett nytt vanligt jobb. De får inkomstgarantin p.g.a "färgens fel" och "svårigheten" att hitta ett nytt arbete. Och så förstås har de ingen behov, med lagliga garantier. Det politiska systemet har sett till att vissa "valda" inte behöver bry sig om framtidens försörjning. Den gäller enbart oss, laglydiga vanliga människor. Och vi kan inte tvinga dem att ändra på de frikostiga lagarna och trycka på regelverk, eftersom vår makt har blivit oss fråntagen för länge sedan. De är "utvalda" och kan inte leva efter samma lagar de stiftat och tvingat på oss. De är inte så bänga i huvet att försämra sina egna förmåner och tacka nej till lite extra slantar. Förresten - riksdagsledamöternas handlingar i tjänsten kan icke prövas av lagen. 

Politik är inget arbete, utan ett uppdrag. Välbetalt, tack vare regelverket. Och vissa har tänkt sig ett "yrkesliv" inom politiken, så därför inkomstgarantin. En gammal beprovad "ömfördelningsteknik" - ta från rika (skattebetalare) och ge till behövande (ledamöter, politiker). "Särskild medborgarrätt" som står som garant för ledamöternas försörjning. Ett helt sjukt och hycklande belöningssystem utformat för länge sedan och godkänt av makthavare. De lever helt avskärmade från oss och från verkligheten. Inte konstigt att politikerförakt och missnöjet bara växer mer och mer.

Det är relevanta frågor man bör ställa upp på dagordningen:1.Alliansen försvarar hårt den misslyckande jobbpolitiken och arbetslinjen de tvingat fram; väldigt beklämmande att systemet skyddas samtidigt som de själva avstår från och kringgår det. 2.Rätten till pension eller till inkomstgarantin överhuvudtaget, efter tre mandatperioder i riksdagen. 3.Gratis sjukvårdskort, med tillgång till både privat och offentlig sjukvård inom Sverige. 4."Belöningen" till de "trogna" - politiker med lång politisk karriär får bli vd eller chefer inom statliga bolag och verk, landshövdingar, ambasadörer mm. 5.Inga arbetsuppgifter och ingen behov av AF för att "stå till arb.markn förfogandet". Passiviteten som, helt lagligt, belånas med hundratusentals kronor år efter år.

Snacka om hyckeri, dubbelmoral, omoral, fiffleri, svineri, girighet, lögner, mantran, floskler "i demokratins namn".

Maud Olofsson hävdar bestämt att Alliansen minskade utanförskap, under de första åren av mandatperioden, och som sossarna skapat under sin regeringstid, med närmare 200 tusen människor. Fantastiskt! Vilken förmåga och vilken styrka. Jag är imponerad. Inte för att "Alliansen minskat utanförskap" utan för Mauds förmåga att ha mage nog och påstå offentligt något som är ren lögn och att överhuvudtaget bli tuff nog och ljuga folket rakt in i ansiktet. Inte konstigt att politikerförakt breder ut sig, med all rätt. Alliansen har dessutom, enligt Maud, byggt en kraftfull politik för jobb och stöd till arbetslösa och de som är sjuka. Bege två sorter ska ut och - jobba. Visst. 8,4% arbetslöshet idag och brist på jobb tror jag inte hon är medveten om, eller inte vill erkänna att det är sant. Och faran att mer än en halv miljon människor blir utan jobb nästa år och mer än 50 tusen utförsäkrade är för henne, tycks det, rena rama påhitt och desinformation. De har skapat, genom sin sjuka politik, en helt ny grupp hjälplösa människor - de försäkringslösa. Mer än 250 tusen jobbsökande (det blir fler) på Arbetsförmedlingen just nu, med hjälp av jobbcoacher, siktar mot framtiden. Hundra tusen mer på bara ett år. Det är p.g.a att Sossarna förde fel politik under sin tid, enligt Maud, som ledde till att 140 människor förtidspensionerades varje dag pga. "utbrändhet och olika sjukdomar" (ca 409 tusen under 8 år). Jobbpolitiken (träna att bli bättre på att skriva CV, praktisera, låta sig hypnotiseras, tåla healing - av kriminella och skuldsatta coachnigsföretag) ska tvinga folk att inse att jobb fins - det krävs bara viljan och lite ansträngning nog att hitta det. Söka jobb som inte ens finns (inte på orten) eller bli tvingad att ta vilket lögavlönat jobb som helst eller, i värsta fall, flytta för att ta ett jobb - annars blir man av med a-kassan. 700 tusen människor stod redan 2006 utanför a-kassesystemet. 400 tusen lämnade facket. Och idag ska alla jobba för att rädda välfärden där det redan saknas 60 tusen avskedade. 150 tusen jobb har försvunnit det här året. Men Tottos vision skall genomföras till varje pris. Allt detta för bara tre miljarder av våra skattepengar. Men det ska satsas mer - sammanlagt 32 miljarder för att AF ska hjälpa de jobbehövande. Och ytterligare 54 tusen stackare ska praktisera under nästa år och 21 500 ska plugga. Kvantitet framför kvalitet. Det är en ljusare, lyckligare framtid.

Alliansen har "agerat kraftfullt" när det gäller att "värna om välfärden" och den världsberömda svenska modellen. Trots den globala ekonomiska krisen är sysselsättningen idag högre än 2006, enligt fru Olofsson. Alliansen har totalt moderniserat företagandet, höjt tryggheten, minskat bördan och sänkt skatter med nästan 50 miljarder. Att vi, i dagens läge, har över en miljon människor som lever i fattigdom och utanförskap är - sossarnas fel. Likaså med mer än en kvarts miljon fattiga barn, enligt Röda korsets rapport från 2006. Det var innan Alliansen satte i gång med sina visioner och planer. Att sjuka, arbetslösa och pensionärer bestraffas idag mer än under sossarnas tid, genom att beskattas mer än de som jobbar, för att financiera skattesänkningarna som ska ge de rika mer - det tror jag inte Maud Olofsson vill/kan erkänna. För henne är sanningen enbart det Alliansen har åstadkommit (på papperet eller i deras huvuden). Att verkligheten ser helt annorlunda ut en hennes teori inser hon inte. "Den kalla handens politik" driver hårt vårt trygghetsystem till vansinne. Det ska kosta att vara sjuk och arbetslös idag. Som herr Reinfeldt sa en gång gällande jobb: Vill man så får man. Och så skapade de (Allians/regering/makthavare) "kraftfull politiskt verktyg" för att ta fram viljan hos lata och låtsassjuka. Det var sänkt skatt, sänkt ersättning, sänkt a-kassa, sänkt sjukersättning och sjukpenning, utförsäkring, tidsanställning, uthyrning, vikariat, praktisering, lönesänkning, arbetstidssänkning, höjd låneränta, fackförsvagning, höjd medlemskapsavgift, inflation, dyrare varor, minskad konsumation, hårdare krav, större ansvar, nya hårdare lagar och regler... Undrar om herr Totto tänker dra upp skallen ur sandlådan eller ska han fortsätta låtsas?

Den sönderfallande jobbpolitiken ser jag som förakt mot de svaga och de behövande, mot de sjuka och arbetslösa. En förlamande passivitetsstrategi som, för min del, strider mot all mänskligt beteende och tänkande. Och som leder till ett nytt samhälle som växer fram som en följd av det Alliansen ville skapa - ge mer till de som redan har mest genom att ta ifrån de som har minst. Få mindre för att betala mer. Man försöker nå framtiden genom att - backa. Tillbaka till det förflutna, till det gamla feodala samhället med piggor och patroner.

Arbetslösa skulle få jobb, med hjälp av coachning. Sjuka också, med hjälp av rehabilitering. Enligt Reinfeldt. Dagens verklighet är den motsatta. Arbetare varslas och avskedas, Försäkringskassan slänger ut långtidssjuka, regeringen urholkar den mest jämlika och stabila trygghetssystem - sjukförsäkringen och a-kassan. Plus lite annat. Den svenska modellen och den fina gamla Folkhemmet är ett minne blott. Regeringen höjer avgifter, sänker ersättningar och ersätter långtidssjuka med försäkringslösa. Det handlar om 50 tusen sjuka som nästa år tvingas ur sjukförsäkringen till en arbetsmarknad som inte vill ha dem. Många hamnar i utanförskap och fattigdom. Resultatet blir en ny grupp - ”de försäkringslösa”. Helt på tvärs mot alliansens vallöfte om att minska utanförskap och värna om välfärden. 

Arbetslösheten har ökat med 100 tusen personer och utanförskapet med 70 000. Nu går regeringen vidare i försämringen av socialförsäkringarna. Hela deras jobbpolitik bygger på att arbetslösa och sjuka ska ha så dålig ekonomi att de tvingas ta vilket uselt betalt låglönejobb som helst, om det finns några. Kvantitet satt före kvalitet - ett nytt mål. Att försämra socialförsäkringarna, ta bort inkomsttryggheten och sänka bidragen är tillsammans med skattesänkningar den redskapen alliansen använder för att skapa klyftor mellan de som har arbete och dem som står utanför. Så klipper Reinfeldt banden som hållit samman arbetarklass och medelklass i den svenska modellen – gemensamma trygghetssystem med solidarisk finansiering och inkomsttrygghet. Socialförsäkringarna har varit relevanta för en majoritet av befolkningen. Att utjämna klyftor har varit en logisk och lönsam politik också för medelklassen. Nu raserar regeringen den logiken. De bedriver en politik enbart för den väletablerade medelklass som har jobb. Den får sänkta skatter och råd att betala för privata sjuk-, inkomst- och arbetslöshetsförsäkringar. Dagens verklighet överträffar misstankarna om regeringens misslyckande politik.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, även kallad Totto, avfärdar all kritik gällande den totalt misslyckande jobbpolitiken och inte vill ta nåt ansvar heller. "Jag har mycket begränsad makt", hävdar han. Att hela arbetsprojektet har havererat, att jobbpolitiken faller sönder är inte hans största bekymmer. Fiaskot med AF:s coachning tvingar pamparna till krismöten: 952 coachningsföretag, mestadels kriminella och skuldsatta, fick roffa åt sig 3 miljarder av våra skattepengar för att, genom att lära arbetslösa (via hypnos) att skriva CV, hjälpa dem att hitta ett jobb. Vilken syn regeringen egentligen har på de hjälplösa och behövande i vårt samhälle och vilken syn på mänskligheten och medmänskligheten överhuvudtaget? Även om vår käre minister har köpt sin akademiska examen på postorder från en tvivelaktig och misstänkt företag från USA, borde han visa mer empati och mer ansvar för behövande människor och för det han propagerat för. Men hans mål var att, med hjälp av Reinfeldts coachning tvinga fler att söka jobb och skapa, genom sin politik, fler arbetssökande, inte fler arbetsplatser. Kvantitet före kvalitet. Pengarna före livet.                

Grundtanken bakom en sån regerings(allians)politik är att arbetslösheten är ett resultat av passivitet och lathet från de arbetslösas (och sjukas) sida. Det är därför alliansen har sett till att försvaga arbets- och försäkringsskyddet plus olika utbetalningar och ersättningar. Och pricken över i:et - ökande väntetider (mer än 20 veckor i vissa fall) för att få pengarna från a-kassan och socialen. Och sen den ständigt växande arbetslösheten, köerna utanför socialkontor och kyrkans sopkök, skulder, räntan, ökande utanförskap, fattigdom, stigande kriminalitet, ...

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson är inte ett dugg orolig. För henne är det "självklart" att tusentals av de personer varas sjukersättning dras in efter 1 januari faktiskt är för sjuka för att kunna arbeta och att de kommer tillbaka till FK. Hennes drömmål (dvs. Reinfeldts) - att använda sjukas pengar till att finansiera skattesänkningar så att rika skulle få mer, har blivit verklighet. Pga. sk. karenstiden har sjuka som blivit oförsäkrade ingen rätt till ersättning under 87 dagar. Det handlar om hundratals miljoner kronor. Men ingen i riksdagen (inte heller oppositionen) har några funderingar över att kanske, inom rimlig tid, ifrågasätta ett sånt inhuman och omänskligt beteende och tvivelaktiga beslut. Kanske har de inte "så mycket makt".

Det verkar som att det är självaste herr statsministern som bestämmer över dagordningen och hans r..slickare uppfyller hans minsta önskningar genom att lidligt lyda och se till att upprätthålla hans visioner. Enligt honom själv är "...välfärdsstaten en omöjlig konstruktion, en konstgjort sosse-vision som bara skapar passivitet, beroende, lathet och fiffel. Man måste överge den alltför generösa välfärdspolitiken som ingen kan garantera i längden. Politiker skapar inga resurser som kan fördelas utan bara töma löften. De som har ska få mer. De som kan tjäna mer pengar skall uppmuntras. De som lever på bidrag eller ersättning ska däremot vara medvetna om att detta är tillfälligt, kortvarigt. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska trygheten (några "pärlor" hämtade från F. Reinfeldts bok "Den sovande folket").

Jobbpolitiken är nedrustad, a-kassan urholkad, sjukförsäkringen avskaffad, möjligheter att både skapa och hitta nya jobb är obefintliga. Men ändå. Sjuka och arbetslösa ska ut och jobba. Misslyckas de - då kan de i alla fall inte räkna med nån medkänsla, empati eller solidaritet från alliansens sida. Det som råder (och räknas) idag är tvivel, misstänksamhet, rädsla och egoism.