"Politiker ska inte skriva historia" - de borgerliga partierna avvisade häromdan Vänsterpartiets förslag att massakern på armenier och andra folkgrupper under Första världskriget som begåtts av Turkiet (?!) ska klassas som ett folkmord dvs. genocid. Men - riksdagen röstade ja. Turkiet fördömde beslutet.

Politiken skriver ingen historia, sa någon. Sant - det är historiker som gör detta. Politiken och deras företrädare bara "hänger" med och skapar historia och sen kan de analysera och bedöma de historiska processerna och händelserna (i efterhand) som utspelats runt om i världen just på grund av de olika politiska beslutfattanden från olika regeringar eller makthavarna.

Historiker skriver om olika händelser och personer utifrån tillgängliga fakta och materialet som de utgår ifrån och sen presenterar det för allmänheten. Som ska analysera, bedöma eller rent av avvisa materialet som osannt. Eller godkänna.

Om politiken  gör detta, då skapas det bara en diplomatisk eller en politisk kris. Som det hände i det här fallet. Turkiets ambassadör blev kallad hem. Den diplomatiska förbindelsen mellan Sverige och Turkiet bröts av, något politikerna förmodligen räknat med.

Utrikesministern Carl Bildt beklagar starkt och hävdar att "det är fel att politisera historien". Ministern tycker inte att historien ska dikteras genom vissa riksdagsbeslut. Att historien går inte att rösta om. Och att sådana parlamentariska omröstningar om vad som är sant och falskt i historien är fel sätt. Det är historikernas och forskarnas jobb att avgöra om sanningen. "Jag tycker inte att riksdagen eller regeringen ska fastställa historiska förlopp. Det är därför jag avvisar tanken att vi genom politiska beslut ska fastställa att något har hänt", sa han.

Svensk riksdag är vald att bland annat stifta lagar åt sitt folk, inte för att föra fram åsikter från vissa partier för att de ska vinna mer röster i nästa val.

Ur ett historiskt/vetenskapligt perspektiv är folkmord på armenierna och andra folkgrupper en kontroversiell fråga, men ur ett politiskt perspektiv blir den ett problem. Det finns ingen anledning för politiker, i synnerhet riksdagen, att bedöma, tolka och använda en historisk händelse för egna politiska (val)kampanjer.

Historieforskningen och vetenskapen borde ju vara fri från politiska influenser. Genom historien har det tyvärr visat sig att enstaka händelser/personer i vissa länder har blivit förfalskade och en del verkar ha varit "beställd" av den dåvarande härskande politiska makten. Materialet har sedan blivit hårdgranskad, ändrad efter behov och till sist godkänd och publicerad. Vilket betyder att politiker kan blanda sig in i historiska forskningar och genom olika slags påtryckningar ändra vissa händelseförlopp. Något som är, för det mesta, förknippat med Stalin och fd Sovjetunionen. Det heter i övrigt historierevisionism och kan leda till ännu mer problem.

Svensk riksdag vill fungera som någon slags historisk domstol och fatta ett politiskt beslut om en historiebeskrivning (och handling) är sann eller falsk. Men historien ska inte vara någon slags redskap i den politiska maktkampen, utan förbli en sann vetenskap där man söker sanningen och fakta om vissa historiska händelser eller personer utan några  påtryckningar från politiken.

Det fuskas och ljögs en hel del inom politiken. Det politiska spelet och maktkampen går så långt att det leder bara till fusk. Som med köpta väljarröster. "Man har flitigt värvat mer medlemmar" hävdar moderaterna. Som har visat sig att det handlar om köpta röster. Att man fuskar till sig framgångar för att "vara med och bygga en modern demokrati". Lögner, profit, att behålla makten till varje pris. Dåligt fattade politiska beslut som leder till splittrat sammanhållning, till helt motsatta åsikter och värderingar. Och mer misstänksamhet och politikerförakt.

Eller det senaste med våra pensionärer. Mindre i pension, mindre i premier, mer skatt. Nu ska de plötsligt få sänkt skatt. Alliansen fjäskar till sig deras väljarröster för det handlar om nästan 2 miljoner pensionärer. Men att fjäska är lagligt. Att betala för att "vara med i leken" är däremot inte. Moral och etik - det ska vi inte prata om.

Sossarna vill skrota pigavdraget, men samtidigt utnyttjar det. Åtminstone en del av s-politiker som tycker om att ha välstädat hemma. När det finns lite (stora) pengar att spara, sitter ideologin inte särskilt djupt, verkar det. Och det hänger ju ihop med dubbelmoralen, såklart. Och som bara förstärker politikerföraktet.

Att använda systemet och samtidigt vara emot visar att giriga pampar inte lärt sig det där om att äta upp kakan och ha den kvar. Antingen eller. En löjlig förmån som bara gynnar de välbärgade men stärker föraktet för politikerkåren -det finns redan en del pampar som bara skor sig på andras (folkets) bekostnad. Folk som redan har lågt förtroende för politiker får sina åsikter bekräftade.

Och Mona Sahlin vägrar att kritisera sina partikamraters girighet och hyckleri. Hon försvarar dem istället : "Det är inte upp till mig att bestämma hur var och en väljer att göra med sin städning". Vilket fräckt cyniskt uppträdande. Men när det gäller politiken är jag inte ett dugg förvånad. Som Lena Malin skriver idag i Aftonbladet: "Man bör leva som man lär, eller?" Ja, det bör man göra, men till vilket pris, i dagens läge? Dagens demokrati är inte värt så mycket, verkar det, med tanke på det som högeralliansen, under tre och ett halvt år, åstadkommit med  sina "framgångsrika reformer" och förvandlat välfärden till ett helt ohållbart system.

Jag tänker också på bl.a. Cecilia Malmström, vår EU-kommissionär, som får  210 tusen kr i månadslön. Plus 30 000 kr i traktamente och utöver det 15 000 i  sk. familjebidrag. Som om det inte räckte får hon en halv miljon i "startbidrag". Ett glasklart och fullständigt vanvettigt exempel på girighet. Och innan Cecilia var det vår kära Margot Wallström med ännu fler miljoner i väskan (Louis Vuiton kanske?). Och så har vi Annika Falkengren, SEB:s VD som tjänar inte mindre än 100 000 kr - om dan! Plus ett par (hundra?!) miljoner i bonus. Snacka om feminismen som "underordnar sig den manliga schovinismen" och "Lika lön för lika arbete". Politikerförakt - inget nytt under solen.

En gång fick Fredrik Reinfeldt en rolig fråga från en pojke, som undrade vad han skulle ha blivit om han inte blivit statsminister? Fredrik svarade att han möjligen hade blivit psykolog, för han läste mycket psykologi som ung. "Men nu är det försent att sätta sig på skolbänken igen för att plugga". Så, ingen omskolning? Men det är ju precis det kravet regeringen ställer hela tiden på arbetslösa och sjuka/utförsäkrade.

Att hävda en sak men sen göra nåt helt annat. Förresten - det är ju han själv som har patent på det beteendet. Något som bara förstärker ytterligare föraktet i ett land där hypokrater och cyniker frodas mer och mer. 

Sanningen kommer fram, förr eller senare. Det vet ju väl alla. Eller åtminstone bör veta. Men ändå finns det en del politiker som tror att en lögn är enbart en alternativ sanning som kan existera hur länge som helst. Har politikens syfte blivit att enbart garantera makteliten mer politisk kontroll? Folkhemmet och välfärdens pelare ska plundras maximalt för att eliten ska tjäna miljarder och samtidigt ljuga om att de "minskar utanförskapet och värnar om välfärden". Alliansen, som vanligt, tror att alla fuskar och ljuger, så de brukar göra samma sak. 

Facket är inte längre en värdegemenskap utan en ruinerad affär som folk faktiskt flyr ifrån. Så som de flyr ifrån sina egna a-kassor. Alltför höga medlemsavgifter, men alltför låg skydd. Vissa fackföreningar låtsas att de har samhällsansvar, att de verkar för rättvisa och lojalitet mot de svaga och utsatta medlemmarna. Men de har blivit alltmer försvagade och börjat avskärma sig från verkligheten. Så som våra makthavare och makteliten gör. Och så som de vill att facket ska bete sig. Svensk Näringsliv har under flera år angripit den svenska modellen genom att försvaga fackföreningen, det  fackliga arbetet och kollektivavtal. Genom det har facken tvingats dumpa arbetarnas löner och höja a-kassaavgifterna. Fackrörelsen har förlorat sin ideologiska makt, engagemang, styrkan. "Alla är lika" och "Allas lika rätt" och liknande floskler gäller inte längre.

Den borgerliga högeralliansen har lyckats krossa den fackliga kraften och ersätta den med den "nya arbetarpartiets" längtan efter mer pengar och mer makt. De har skapat en hård hänsynslös konkurrens där oseriösa, nästan halvkriminella företag konkurrerar ut seriösa företag som tvingas sänka när anställdas löner för att försöka rädda sig från konkurs. Med det försvagas väl löntagarnas (fackets) inflytanden, som högeralliansen hela tiden hävdat bestämt att arbetare har, och därför måste den makten facket utövar avlövas. Dåliga politiska beslut, maktspelen bakom kulisserna, lobbyverksamheten och självklart Svensk Näringsliv har gjort sitt arbete. Målet var att öka klyftan mellan de som har och de som inte har, att utöka utanförskap, att skapa ovisshet, obalans, rädslan...

Rika och fattiga - mitt i dagens Sverige. Borgarna tar hand om de rika och ger dem mer, men också om de fattiga och tar ifrån dem tom. det de har laglig rätt till. För det är nya tider med en ny policy: få mindre - betala mer. Som gäller endast de fattiga, såklart. Mindre i a-kassa, mindre i lön, mindre i pension... Och facket har ingenting att säga om. Och kan ingenting, förutom att "beklaga" och tycka att "det är bedrövligt". Det finns också några politiker som "försöker kämpa för mer rättvisa löner" åt arbetarklassen. Men det är oftast de som tjänar över 100 tusen kr i månaden och som "beklagar" då och då. Och som har ingenting emot att Annika Falkengren, SEB-boss, tjänar också 100 000 kr - om dan! Och får lite extra i bonus - ett par hundra miljoner förstås. Hypokrater  finns överallt och moralen tycks vara en bortglömd företeelse nuförtiden.

 LO-bossen tillhör samma maktelit med frikostig lön i miljonklassen och vägrar inte (vill inte)ifrågasätta maktelitens och pamparnas girighet. Fru Wedin är ordförande för 1,7 miljoner svenska löntagare, men samtidigt har ingenting emot att belåna t.ex. ex-Folksams VD med 50 miljoner kr i pension, eller en annan med 32 miljoner. Att ge till de som gömmer sig i maktens (mörka) korridorer och roffar åt sig känns naturligt på något sätt. På arbetarnas och små människors bekostnad förstås. Samtidigt är hon emot att vanliga arbetare ska få en lönehöjning på ett par hundra kronor i månaden - det är alldeles för mycket i "ett sådant svårt ekonomiskt läge". Ironiskt och hycklande med tanke på hennes "alla är lika" och "allas lika värde" -mantror och vissa påhittade floskler. Att "utöva" sin makt i tv-rutan går det utmärkt, men i verkligheten...

Folkets makt begränsas mer och mer genom olika svårtolkade lagar, krångliga regler, massa bestämmelser, förordningar, avregleringar, EU-direktiv... Arbetarna ska få mindre inflytande genom att staten minskar deras makt via facken, via a-kassan, via kollektivavtalen. Det är staten och myndigheterna som ska "få mer ansvar" genom utökat makt. Paradoxalt nog. Det var nån kunnig snille som sa en gång att all (politisk) makt handlar om att, i slutändan, slippa ta ansvar. Vad ska man då tro på egentligen? Ju mer kunskap desto mer tvivel, verkar det.

En förtroendekris skapad av en medveten politisk spekulation och långvarig indoktrinering, där vinstjakt styr varje process. Systemet baseras på girigheten – mer pengar och mer vinst till varje pris. Inga moraliska hinder eller etiska baktankar finns. Bara den borgerliga och högervridna makteliten kan göra så, eftersom den har både makt (över dagordningen) och råd. Den fria marknaden förstärkt av den hänsynslösa kapitalet måste infrias, människorna måste "befrias" genom deras "förslavning". Paradoxalt nog. Man kan säga "adjö" till fackföreningslivet, till kollektivavtalet, till solidariska försäkringar och genom det blir den svenska modellen snart ett minne blott. Vad ska hända då med vårt demokrati, undrar jag?

Makthavarna känner sig inte längre ansvariga för dåligt fattade politiska beslut, utan det är oppositionen de alltid anklagat för egna fel och misslyckanden. Och de "andra" - de som skall förvandla deras teoretiskt stiftande ord till praktiska lagar och regler. Tomma ord i teorin och praktiska handlingar - två olika företeelser. Handlingarna som skall (be)visa vad man egentligen står för. Och då ser man tydligt och klart att borgarna använder sig av det egna moderata retorik-språket i teorin, men verkligheten - det praktiska, bevisar något helt annat - det motsatta.

Så, att "värna om välfärden" och "minska utanförskap", som Fredrik Reinfeldt hade som huvuduppgift och  uttryckte sig tydligt och klart innan valet 2006, var bara ett spel för gallerier. Det vi ser idag, och känner in i benmärgen, är det motsatta - kraftigt ökat utanförskap, ökad fattigdom och urholkad välfärd. Plus mycket annat - i den negativa bemärkelsen, självklart. 

Läste häromdan en fantastisk bok med namnet "Bokslut Reinfeldt" skriven av tre författare - Christer Persson, Stefan Carlen och Daniel Suhonen. En uppföljare till boken "Åtta år med Reinfeldt" skriven 2006 - bege två är Ordfronts utgåvor. Att klarlägga de faktiska konsekvenserna av den politik som alliansen fick föra är bokens huvuduppgift.

Det handlar om det "nya arbetarpartiet" med statsministern Reinfeldt personligen i spetsen, om ett riktigt hårdkokt högerparti - ytterst framgångsrika på att lura sina väljare och anhängare. Och alla andra, när man tänker efter. Ett parti som utsåg sig värna om välfärden, arbetsrätten och fackföreningsrörelsen. Men som sällan nöjer sig med att bara bråka om skattesänkningar och annat, utan genomför det också. På gott och ont. Fyra års medvetet angrepp. På arbetarnas och de lågavlönade skattebetalarnas bekostnad. Plus de sjukas och arbetslösas också. Regimen Reinfeldt som gjorde, under sitt herravälde, dubbelt så dyrt att vara med i facket, som ökade kostnaderna för medlemskap i a-kassan med mer än 500% som i övrigt resulterade i ett hysteriskt medlemsras. Den borgerliga politiken Reinfeldt skapat för länge sedan och som går ut på att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, att överföra allt mer av samhällets rikedomar  till den fria marknaden - från offentligt och solidariskt finansierade samhällstjänster till privatfinansierade och avgiftsbelagda tjänster såklart. 

Det var drömmen för regimen Reinfeldt.

Den borgerliga regeringen har valt att med stenhårda omänskliga lagar och regler sätta press på individen. Att med ännu mer svårbegripliga lagar och massa krångliga regler styra och härska över individens liv och öden.

Den liberala modellen -  låg facklig stöd, välfärd för några få, låg ersättningsnivå i socialförsäkringen, få välfärdstjänster och små sociala utgifter, som de borgerliga partierna i praktiken brinner för (finns bl.a i USA och Storbritannien) och är sämst på att leverera jämlikhet.

Den nordiska (svenska) modellen har varit bäst på att leverera jämlikhet. Den bygger på tre hörnpelare: en hög facklig organisationsnivå,  socialförsäkringssystemet som bygger på principen om inkomstbortfall  och välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldrevård och sjukvård  ska vara offentligt finansierade. Det är den modellen som regeringen Reinfeldt vill krossa och håller på att lyckas med det.

Synen på arbetslösa har i grunden ändrats. De skuldbeläggs numera. Man pratar om skyldigheter i stället för rättigheter. 1993 skrev Reinfeldt sitt eget manifest (boken "Den sovande folket") där han slog fast att den nordiska välfärdsmodellen var av ondo och att den förvandlat svenskarna till passiva bidragstagare. Hans eget uttryck var "mentalt handikappade."

Alliansen håller på att rasera den svenska modellen, men försiktigt och utan att människor inser vad de ämnar göra. Deras taktik går ut på att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. De säger: "Det går inte att byta välfärdsmodell över en natt och argumentera direkt för det". Då skulle motståndet börja växa. Istället tonar de ner, genom massa lögner och tomma löften, det folkliga stödet för modellen genom att lägga politiska förslag som siktar in sig på de tre hörnpelarna –samtidigt. 

För att bryta ner facken och minska deras inflytande inför makteliten sänkta ersättningar i socialförsäkringarna liksom kraftigt höjda fackliga avgifter och avgifter till A-kassan. Samtidigt tvingar de ner lönenivåerna som de deklarerar förstås inte offentligt. Dessutom vill de slopa de lagar som reglerar  arbetsmarknaden så att det blir lättare att avskeda folk, vilket alliansen inte heller talar så högt om. Alltfler människor får alltså i ett framtida alliansstyrt Sverige finna sig i att arbeta som lågavlönade pigor.

Genom att se till att allt färre inom "underklassen" känner sig trygga med socialförsäkringarna då ersättningsnivåerna sänks, och att medelklassen får allt mindre och allt sämre trygghet genom detta, lyckas borgarna undergräva stödet hos medelklassen för de offentliga trygghetsförsäkringarna. Medelklassen söker sig till egna lösningar, köper sig privata försäkringar, vilket i sin tur minskar deras vilja att vara med och betala allmänna försäkringar via skatter. Därför allt fler i denna grupp förespråkar sänkta skatter för sig själva istället för den allmänna välfärden. 

Skattesänkningarna gynnar förstås de rikare. Vanligt folk kan få en märkbar skattesänkning, men denna äts upp av ökningen av avgifter för olika samhälleliga tjänster. Inte minst kvinnorna förlorar på en sådan borgerlig politik. Dels drabbas kvinnorna av avsevärt mycket lägre löner inom de traditionellt kvinnliga sektorerna, dels blir det mycket svårt om de blir arbetslösa eller sjuka. 
Maktbalansen på arbetsmarknaden håller kraftigt på att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och på arbetsmarknaden där cirka 60 000 människor ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn.  Detta förstärks såklart av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster.

Den traditionella svenska bostadspolitiken har varit en del av välfärdsmodellen – tanken att alla ska ha möjlighet och råd att bo anständigt. De borgerliga vill istället införa en strikt marknadsmodell även på det här området. De med lägre inkomster får då allt färre valmöjligheter i och med att större delen av allmännyttans bostäder privatiseras och folk tvingas köpa sig sina lägenheter. Många kommer därmed att tvingas bo i sämre bostäder, som vi visserligen redan sett växa fram i Sverige de senaste 12-15 åren.
En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.
I förlängningen av en borgerlig politik ser vi också allt mer av privatfinansierad sjukvård. De rikare kommer att kunna köpa sig förbi sjukvårdköerna, som blir längre om man drar ner på skatteintäkterna då man därmed bäddar för sämre möjligheter att finansiera den allmänna sjukvården. Skolorna blir också alltmer segregerade och vi får snart skolor med god utbildning - för de rikas barn, och skolor med sämre sådan - för dem vars föräldrar har lägre inkomster. 

Finns det nåt mer än det jag brukar säga, alltför ofta: där makten har rätt har rätten ingen makt. Skrämmande.

P.S ni som vill, och har lust och ork - läs gärna den här boken. Läsvärd och lärorik.

Regeringens hantering av sjukförsäkringen ökar utanförskap som de ljugit om att det skulle bekämpas. Med tanke på alla de stora kriser och problem som vi haft förrut, borde man kunna dra av vissa lärdomar hur de hanterats och vilka misstag våra politiker och makteliten gjorde då.

I slutet av 80-talet beslöt riksdagen att sjuklönen skulle vara 100% och att ingen karensdag skulle avräknas. Denna reform genomfördes i god konjunktur och med en obefintlig arbetskraftsbrist. Med den fulla lönen vid sjukfrånvaro steg frånvaron katastrofalt snabbt. På vissa större arbetsplatser var sjukfrånvaron uppe i 40%. Det hela gick ut på att man ville spara pengar och tid till kanske eget extra arbete.

Så kom den stora finanskrisen och den internationella lågkonjunkturen i början av 90-talet. Bildt och socialdemokraterna tillsammans kämpade mot eländen genom stora besparingar - de beslöt att sjuklönen skulle ner till 80% och en karensdag infördes och detta förbättrade, konstigt nog, hälsotillståndet. Sjukfrånvaron sjönk rejält. Men den stora besparingen fick till följd att antalet arbetslösa ökade kraftigt. Förändringarna var helt riktiga och oundvikliga. men de kom tyvär vid fel tidpunkt

Alliansen genomför id ett tydligt systemskifte av sjukförsäkringen. Från ett system där alla som jobbar betalar en försäkring som man tar ut när man är sjuk, efter beslut från läkare och försäkringskassa, har vi gått till ett annat eländigt system där omoraliska och inhumana regler och politiska budgetkrav ska avgöra om man är sjuk eller inte. Och inte läkaren utan byråkraten, dvs. tjänsteman.
Alliansen har skapat ett byråkratiskt och centraliserat kontrollsystem. Byråkrater beslutar om sjukersättningen, utan läkarvetande och kännedom om den sjuke. Det som styr dessa byråkraters beslut är direktiv ovanifrån. Men märkligast är att detta system införts utan egentlig anledning. Byråkratiska och centraliserade kontrollsystem brukar komma i akuta krissituationer: miljöförstöring, ett havarerande banksystem, lågkonjunktur, arbetslösheten... 

I dag får man läsa om fruktansvärda fall: heltidsarbetande människor med allvarliga sjukdomar skall lämna sina jobb eller tillfriskna över natten (utförsäkrade - sjuktiden har gått ut) för att tas om hand av  en överansträngd arbets -förmedling. De ska stå till hela arbetsmarknadens förfogande. Men där finns det redan 100 000-tals friska yngre arbetsvilliga som ska slåss om de få tillgängliga jobb som finns idag. 

Regeringen och alliansen skyller allt på Försäkringskassan som tolkar reglerna på fel sätt. Det är cyniskt och ett riktigt omänskligt agerande. Sjukskrivningskalkylen hyfsas lite grann (3 timmar mindre!), men  de enorma kostnaderna återuppstår på arbetsmarknaden och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade. I stället för att lägga all kraft på de unga arbetslösa, placerar Af svårt sjuka på dagens krympta arbetsmarknad. Många företag beffiner sig i svårt läge med ansträngt ekonomi och skyldighet att betala 14 dagars sjuklön gör ju att många arbetsgivare mycket noggrant undersöker sjukfrånvaron även hos unga friska arbetssökande innan de anställs. Regeringen försvårar för arbetsförmedlingen som nu måste handskas med svårt sjuka i stället att ge ett jobb till de unga kvalificerade och villiga. Det är ingenting annat än ett cyniskt slag mot arbetslösa ungdomar och friska arbetare som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa. Det finns säkert ett antal bland de 17 000 utförsäkringshotade som behöver hjälp i riktning mot ett lämpligt jobb, men då är det F-kassan, den sjukskrivne och hans läkare som skall tillsammans hantera återgången till arbete.

Det är fler och fler som upplever att regeringen utför ett omänskligt egoistiskt uppdrag. Sjuka, arbetslösa, pensionärer verkar regeringen se som en belastning som kollektivt skall bestraffas. De som har det bra och som gynnats av dess politik skall bli goda borgare, tror alliansen. Men, om vi ska tro på de senaste opinionsmätningarna, så har mer än 300 000 medlemar lämnat den högra sidan. Många av de känner väl sympati för alla de som alliansen straffat med ännu värre utanförskap. Så makteliten borde tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet. Eller, de känner rädan det nya borgerliga moderata nyspråket som går ut på att i teorin lova det ena, men i praktiken göra något helt annat.

Alliansens förändringar verkar mer handla om populism – man har gjort sjukkostnaderna till ett ”stort problem” som måste lösas med ”mera kontroll mot fusk”. Som bekant så har sjukförsäkringen som sådan gått med väldiga överskott. Vi har betalat in mer pengar än vi tagit ut som sjuka. Så, en "ansträngt konomi" kan inte motivera kontrollsystemet.Men inte heller antalet sjuka. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det fel, eftersom de två är helt olika företeelser. Alliansen motiverar allt de gör med att man lever i utanförskap om man inte försörjer sig fullt ut. Arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för makteliten: att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minskas. Eller ännu tydligare: man ska få mindre för att betala mer.

Varje dag nya förfärliga exempel på den dåliga regeringens usla politik. Den skapade sina hastigt ogenomtänkta regler, utan att tänka på vissa konsekvenser. De senaste så eländiga att man vill skrika av vrede.
En död son är ingen ursäkt för att inte inställa sig på Arbetsförmedlingen dagen efter. "Vi bara följer reglerna", säger en handläggare. Eller mammas begravning i Finnland som dottern åkte till, trots att hon skulle infinna sig nästa dag på ett avtalat möte på Af. Hon blev av med sin ersättning. Svårt cancersjuka ska självklart jobba halvtid och en hjärntumördrabbad människa som jobbar halvtid ska "försöka" med heltidsarbete. Mari-Louise från Grängesberg åkte ut ur försäkringen och hon skulle jobba, enligt en av de två parallella utredningarna, trots hennes läkares motsatta utlåtanden -  hon tog livet av sig i fjol.

F-kassans handläggare kan dra in sjukpenningen, avslå en beviljad förtidspension, återkalla en beviljad livränta, upphäva en pension... Tjänstemän står över erfarna läkare-specialisters utlåtanden, intyg, rekommendationer och bedömningar om patientens hälsotillstånd och friskförklarar människor de aldrig träffat eller tagit kontakt med. De står på ett högre plan än läkare, domare i Läns- och Kammarrätten och sakkunniga experter. De bedömer och dömer själva. 

De sjuka som tvingats tillfriskna över natten eftersom deras sjuktid tagit slut, tvingas säga farväl till sjukersättningen eller sjukpenningen, tvingas tacka ja till en meningslös introduktionskurs under tre månader på Af - de kan åtnjuta antingen a-kassan, socialhjälp eller få aktivitetsstöd och, i sin egen takt, återgå till sitt gamla jobb, eller ett anpassat, om det finns såklart.

Som tröst erbjuder regeringen ”jobbskatteavdrag” för de som har ett jobb att gå till. Miljarderna tas från försäkringssystemen, som systematiskt urholkas på sitt värde. Klyftorna växer, vilket är meningen. Två tredjedelar har det hyggligt, det tredje delen får det allt sämre. Ett nytt borgerligt system som tvingas på de små, vanliga - få mindre men betala mer. Hur ska man annars finansiera de rikas välstånd och lyckan om inte genom de mindre bärgades uppoffringar.

De i utanförskap, en kvarts miljon fler under den här regeringen, har inget att hämta hos alliansen. A-kassaersättningen blir oförändrad men medlemskapsavgiften ska höjas tvärtemot, inte arbetarlönerna heller men de kan sänkas för att "rädda firman från konkurs", pensionerna ska bli mindre men skatten ska höjas, olika premier sänks men avgiften åker uppåt, försäkringsavgifter likaså, olika bidrag och ersättningar sänks, nästan ingen bankränta men bankavgifterna höjs...

Politiker, pampar, bossar, vd, chefer och byråkrater motsätter sig att lönerna och ersättningarna till vanliga arbetare, arbetslösa och sjukskrivna ska höjas, men ser fram emot att deras egna löner höjs varje år med ett par tusen kronor, inte nån hundralapp, och helst vill inte ens diskutera detta märkliga lönehöjningen som följer efter en väldigt konstig och icke-existerande påhittat löneutvecklingsindex. Den finns bara med i deras egna kalkyler och beräkningar.

Sverige är mer och mer kluven: på ena sidan har vi konstig politik och makteliten med beslutfattarna, byråkrater och lobbyister som annamar storkapitalet och den fina fria marknaden. Och självklart miljarder kronor i omlöpp varje dag. På andra sidan har vi vanlig folk, fattiga och utsatta utan nån riktig politisk förankring och bara lite smulor från de rikas bord.

Är det klassperspektiven som gör högeralliansen blind? Den ser bara sina egna "medlemmar" med välbetalda jobb, egen villa och skattebefriade sommarhus. De andra - arbetslösa, sjuka, pensionerade, lågutbildade rör sig i skuggorna. En armé som arbetsmarknadens reserv, där den enskilde är tvingad att ta vilket lågavlönat jobb som helst, till usla villkor. Detta nya rike beskrivs av Reinfeldt som ”ett generöst och ansvarstagande land” skapad av det nya arbetarpartiet med det nya borgerliga språket som går ut på att lova det ena men i slutändan göra nåt helt annat med motsatt effekt.

Att sluta jaga de sjuka, att inte håna de svaga, inte stämpla oskyldiga människor som bidragsfuskare går inte. Detta ingår i borgarnas uppdrag. Att istället kunna tänka sig hämta pengarna hos våra bonusinriktade banker och framgångsrika fonder. Det är de verkliga fuskarna med sina mångmiljonbonusar - våra banker och vårt näringsliv. Det moderna samhällets bedragare, de som lever ett guldkantat parasitliv på bekostnad av oss andra, mindre lottade. Där sjukdom ifrågasätts när statskassan behöver påfyllning.

Folkets moral och viljan att arbeta urholkas inte av de sjuka och svaga i samhället utan det sker när välbärgade skor sig på vanliga arbetare, sjuka, pensionärer. Den vanlige och trogne arbetaren som varje dag går till sitt arbete, betalar sin skatt och försörjer sin familj. När den trogne vänlige blir sjuk då accepteras det inte. Det är arbetslinjen som gäller då. Mest cyniska angreppet någonsin på den arbetande befolkningen. Det räcker med att bli arbetslös. Ett gigantiskt politiskt fiasko och troligen det största mänskliga misslyckandet i modern tid.

Herre Totto tänker inte höja taket till a-kassan. Något som skedde sist länge sen - 2002. Den som blivit arbetslös, med en genomsnittslön på 25 tusen kan nöja sig med 55% av sin lön i a-kassaersättning. Inkomst under 18 700 kr i månaden ger, vid arbetslöshet, en ersättning på 80%. Allt detta gäller förstås de små, vanliga arbetare. De stora - chefer och direktörer får sina löner i rättan tid som höjs regelbundet varje år. Det gäller också pamparna som företräder arbetare - fackets ordföranden, bossar mm. De kan förhandla om sina löner och traktamenten när som helst, men de små - icke. Det gäller också politiker och byråkrater - deras löner ökar varje år, men inte arbetarnas - de kan tom. sjunka för att "rädda produktionen och företagen från konkurs och nedläggning". Så, vem eller vilka som betalar kalaset i längden är väl inte så svårt att klura ut.

Våra politiker och de stora partierna lögnaktigt utger sig företräda de vanliga människors och arbetares intressen. Cyniskt och hycklande, som alltid. I synnerhet gäller det de "liberala" som bryr sig och värnar om varje människa - de vill bara bestämma över deras liv, öden och framtiden. Övervaka dem, tvinga dem göra det ena och det andra, för "deras bästa".  T.ex sjuka vet ingenting - därför är de sjuka och man ska tycka synd om dem och styra deras liv mot det positiva - jobbet. För att ligga hemma i åratal är inte nyttigt - man blir bara ännu sjukare, både fysiskt och psykiskt. Därför ska man ut i det fria och slita häcken av sig för att bekosta välfärden. Och sjukreglerna är tydliga och gäller alla, oavsett sjukdomen och hur man ser ut. De är sjuka både på in- och utsidan och kan inte styra sina liv själva. Dels är det kroppen och sjukdomen som bestämmer, dels myndigheterna: F-kassan, Af, A-kassan, socialen...  Utförsäkrad, ifrågasatt och manipulerad av F-kassan och Af som inte ska rehabilitera - det är inte deras uppgift och de är inga läkare. De ska introducera. "Varje människa ska mötas utifrån egna förutsättningar, med respekt och värdighet" hävdar fru HP. De ska få sin försörjning, om det går och beroende om de är med i a-kassan eller inte, om de har överhuvudtaget jobbat tidigare eller inte. Rehabkedjan handlar i botten om att ta bort sjuka människor från försäkringen och tvinga dem jobba - så förkortar man tider för sjukskrivningen och samlar extra pengar för de rikas välstånd.  "Lite svinn får man räkna med" - svårt sjuka ska genomgå meningslösa kurser på Af - rehabkedjan eller utsorteringskedjan heter det. De ska slåss med de friska utbildade arbetslösa om jobben som inte finns på arbetsmarknaden, men som herre Totto genom jobbgarantin och via jobbpolitiken garanterar att de  garanterat finns - man måste bara leta på rätt sätt och på rätt ställe.

För tillfälle finns det mindre än ett tusen tillgängliga jobb i Sverige; snart 9% arbetslöshet och 25%.ungdomsarbetslöshet. Man får en bild  som sannerligen inte är positiv. I alla fall inte en bild om minskade klyftor, med en god välfärd där var och en får bidra efter sin förmåga. I stället verkar det gå i motsatt riktning. Kraftiga ökningar av börsbolagens utdelningar. Trots  ett kollektiv "Nej" till bonuseländet fortsätter företagen ge ut höga bonusar. Klyftorna bara ökar ännu mer. Det som lovades bli fler arbetstillfällen och färre i utanförskap har blivit tvärtom. 18 000 hemlösa människor och mer än en miljon fattiga barn. I finanskrisens spår påtvingas avtal om lönesänkningar. Arbetsgivarna markerar noll utrymme för löneökningar. Regeringen har sänkt skatten för nästan 100 miljarder. Samma regering som samtidigt straffar sjuka och arbetslösa med sämre trygghetsnät. Sen är det också vår helt försvagad fackföreningsrörelse med dramatiskt stigande avgifter till a-kassan. Kombinationen hög arbetslöshet och en borgerlig regering kan ses som en olycka för medborgarna. Samtidigt har de rika ett direkt stöd från makthavarna.  
Det handlar om en så illa förd politik som så markant gynnar några få och slår mot de utsatta och fattiga. Den kräver inga frågor - man ser alla svar direkt runt om sig själv.

Makt är en central fråga idag. Mötet mellan samhällets företrädare och den behövande är ojämlikt, för det handlar om mötet mellan en person med makt och position och en person som är beroende av den makthavande (relationsbegrepp) och därmed i underläge. Den personen känner maktlöshet eller vanmakt. Det blir en underordning. Maktbalansen i dagens system väger över till byråkratins fördel ( som har vissa resurser) och de som har svårast att göra sig hörda och sedda är alltid de maktlösa som är i underläge.

Makten handlar om tro. Den är inte en stabil tillstånd (relativt begrepp) utan en ständig balansakt. Men att ha makten är att ha kontroll över andras handlingar och önskemål, både över de med mindre makt och de som är helt utan makt. Det är en förmåga att styra andras kraft och handlingar mot ett mål makthavaren själv har bestämt: att använda maktlösas handlingar för egna syften. För att göra det måste man ha resurser eller tillgångar som retorisk förmåga, en bra kunskap, status, kontroll, närhet till en “högre” makthavare osv.

Eliten ofta väljer olika kunskaper utifrån maktperspektivet: kunskapen påverkas av strävan att behålla makten och privilegier. Detta ofta leder till att man blir “politisk korrekt”. Politiker brukar säga att de är inte ute efter makten utan att ha mer inflytande, möjligheten att förverkliga sina egna (och andras) idéer. Hur många tror på det, speciellt om det kommer från sk. professionella politiker (karriärister), som har (och ser som sitt uppdrag) politiken som heltidsjobb (ombudsmän och andra med avlönade politiska förtroendeuppdrag). Det är ibland de som, för att ofta störta en annan makthavare från hans position, väntar och är tom. beredda att byta sidan. De för hjälp av lobbyister som älskar rävspel bakom kulliserna. Man undviker att ta ställning på en gång innan man ser hur det lutar. För man vill tillhöra den vinnande sidan och inte bli förlorare.

Vinner man till slut, då kan de leda till att man kan bli mer självsäker och tror att man kan göra allt man vill. Använder politiken efter eget gottfinnande. Att gynna sina (och “vänners”) privata intressen. Många frestelser och små risker. Som kan ofta leda till ett tillstånd - maktmissbruk. Makthavaren blir maktgalen eller förtjust i sin egen makt. Och det han inte tycker om är att hans makt begränsas av olika lagar, regler, normer och förordningar, plus av olika oskrivna moraliska och etiska regler och värderingar. Vissa väntar på sin chans och tur, vissa misslyckas. För med makten följer ansvar. Den som besitter makten borde förstå att ansvar inför folket han företräder är enormt och jätte viktigt. Det är därför makthavaren borde tåla offentlig kritik, både konstruktiv och destruktiv, ifrågasättandet av hans beslut och förslag och att kunna ställas till svars. Vissa makthavare tål detta, vissa inte. Ofta de utan några moraliska eller etiska egenskaper, de som gillar rävspel bakom kulliserna, i de mörka korridorerna där lobbyverksamheten och byråkratin väntar på sin chans.

Språklig kompetens ger makt. Politiker som behärskar språket och koderna har tillträde till makten. Retoriken är en konst som enbart vissa kan. Maktens språk är abstrakt och svårt att utmana och ifrågasätta. Det är ett statusmarkör och den som inte förstår koder och språket tar makthavaren avstånd ifrån. De är ofta de som är i underläge och utan makt som inte kan förstå detta språk. Och det är ofta byråkratins språk. Det är makten som genom olika “hot” tvingar oss att följa dess vilja eller uppfattning. Man förstår inte det abstrakta som byråkratin medvetet skapat för att försvåra för de maktlösa. Då blir det svårare att ifrågasätta och motsätta sig. Maktens språk är otydligt och inte rak på sak. I dagens samhällsklimat är det ibland viktigt för makthavarna att undvika onödiga konflikter och att inte bli ifrågasatt, eftersom man är upptagen med maktkampen. Inga motsättningar för vissa politiker och tjänstemännen, näringstopparna eller pampar, annars kan det gå som för AMF, SEB, LO, AP-fonder… Diskussioner och debbater kan ersättas med uttalanden. Och den som kan sätta ramarna för vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt utövar sin makt. Genom sitt språk och sitt sätt att tala härskar makthavare över andra som förstår vad som sägs men inte vad som menas. Och det är ofta detta som genomsyrar dagens politik: vackra ord, men dålig eller otillfredsställande handling. Och det enda som kan motverka eller bekämpa maktmissbruk är offentligheten. Men också medier (grävande journalister), tekniska påhitt, internationell byråkrati, EU, multinationella koncern, olika rörelser, organisationer mm. som har ökat sitt inflytande på siståne och som politiker ser som hotande maktcentra. 

När makthavaren är tillräckligt stark att ge oss allt vi behöver då är han också mäktig att ta ifrån oss allt vi får.