Är man svårt sjuk i en obotlig sjukdom ska man ha rätt till sjukpenning fram till det oundvikliga eller under "oöverskådlig framtid" utan att det blir nåt ifrågasättande från myndigheternas sida. I synnerhet när den ordinarie läkares (ofta onkolog när det gäller de cancerdrabbade) utlåtande försäkrar att den svårt sjukes hälsa är hotad och att hans arbetsförmåga är totalt nedsatt. Svårare behöver det inte vara. Men det enkla kan ofta också vara det svåra. Juridiken med rätten på sin sida (det "goda") och den sjuke med ohälsan och moral (det "onda") är inte alltid överens om samma sak. I synnerhet när juridiken skyddar genom strikta lagar den "ifrågasättandes" rätt att både göra det och själv bedöma och fatta beslut (slänga ut den ur sjukförsäkringen) om sjukes "verkliga" sjukdomsnivån och hans (o)förmåga att arbeta.

Men hur man definierar arbetsförmåga? Hur bedöms svår sjukdom jämfört med mycket allvarlig sjukdom? Vad innebär  en "allvarlig försämring av den försäkrades hälsa" och på vilket sätt ska hälsa tolkas jämfört med sjukdom?  Och så har vi en tuff soc.förs.minister som anser sig sakna befogenheter i sitt eget ansvarsområde och som inte kan svara på viktiga och avgörande frågor och som ska tillämpa de nya reglerna på ett "rättvist" sätt. Knappast. 

Grundläggande problemet med försäkringskassan och regeringens  "arbetslinje" är när det "goda"  möter verkligheten - det "onda".  I verkligheten ska lagar och förordningar som stiftas omtolkas till konkreta regler, som för det mesta och nästan alltid ska gälla alla människor. Men inte, verkar det, när det gäller sjuka och speciellt när det gäller svårt  sjuka. Det gäller människor med "tidsbegränsad sjukersättning" som ska utförsäkras för att tiden tar slut, inte för att de mirakulöst blir friska över en natt.

I försäkringskassans fall så pratar vi om en tufft byråkrati utan varken nödvändig medicinsk eller psykologisk kunskap, med ett flexibelt förhållande till vett, etik och reson. Mest omänsklig byråkrati inför vilket de flesta människor känt sig ifrågasatta, rätt- och maktlösa och förnedrade. Och konstigt nog just när det gäller en myndighet som har som sin främsta uppgift (bland andra) att hjälpa de behövande och hårt utsatta - de svårt sjuka. 

Det verkar som att F-kassans uppdrag inte går ut på att hjälpa utan att stjälpa - att se till att sjukskrivna människor inte latar sig utan ska ut och slita häcken av sig och arbeta hårt, helst heltid. Det ska ske ett makalöst masstillfrisknande som sker i linje med den rehabiliteringskedja som fastställdes av regeringen. F-kassan har ett helt beprövat system av inhyrda "förtroendeläkare" som föraktar sina läkarkollegors (ordinarie läkare) intyg och utlåtanden, oftast utan att ens möta den människa de bedömer eller utan att ha en specialistkompetens som läkaren de ofta struntar i.   

När det gäller mig själv så skulle jag avskaffa de anlitade "experterna" successivt eller alternativt minska deras insatser rejält. De är ytterst skyldiga att personligen träffa den sjukskrivne och även diskutera bedömningen med den sjukes ordinarie läkare, så att en vettig dialog kan föras med dem om det finns några oklarheter. Det de gör och på vilket sätt de tillämpar och tolkar de nya sjukreglerna idag är oacceptabelt. F-kassan har ett av de mest rigida system för uträknande av ersättningsnivåer man kan tänka sig. De är obehagligt nog kända för sin omänsklighet och en total avsaknad av empati.   

Det som ska "betala regeringens satsning på skattesänkningarna" (för de rika)  - det är de pengarna den utförsäkrade blir av under de långa 87-karensdagar - sjukpenningen kan betalas ut efter tre månader efter att man blivit av med sjuk- eller aktivitetsersättningen. Under den tiden är man både utförsäkrad och utan nån ersättning alls. Ett förslag som direkt avgör den ekonomiska tryggheten och den psykiska pressen för de svårt sjuka människor som förklaras vara för "friska" för sjukförsäkringen. Är det så man ska värna om utsatta människor? Är det spillrorna av de dödssjukas livsöden som ska spegla resterna av vår välfärd? Rättvisan?

En "Moment 22"-situation där den sjukes öden och framtid är helt beroende av vem den får som " expert" och i slutändan som handläggare. Med lite otur kan man ställas på bar backe Det finns inget ömsesidigt ansvar; bara den sjukskrivne är skyldig, men försäkringskassan får betala skadestånd "om misstag begåtts" enbart när den sjuke "misstänkte" fått sin rätt tack vare överklagandet och länsrättens rätta beslut, annars icke. En regering som öppet hävdar att det är f-kassans och de sjukförsäkrades sak att låta domstolarna avgöra. Svensk domstol ska alltså avgöra rätt eller fel i tvist mellan en svår sjuk människa med livshotande sjukdom och Sveriges största myndighet. Men, så kan det gå; regeringen likställer utanförskap med sjukdomstillstånd. 

Detta är alltså frukten av byråkratins (och maktelitens) tolkning av vissa lagar och regler; det är en statlig myndighet med maktutövandet och okritisk bedömning i dess negativa aspekt som sitter i ryggmärgen, som ska tolka regeringens beslut och översätta det i konkreta förhållningsregler. Och sedan kompetensutvecklingen - att handläggarna faktiskt förstår regler och lagar och dessutom får lite mer förståelse för olika sjukdomar och deras effekter, i syfte att göra både dem och deras chefer medvetna om att de faktiskt håller människors liv i sina händer,  att ingen anställd står över kritik eller konsekvenser - det finns inte i deras värld och behov.  

Och vem betalar det högsta priset för felbedömningar, feltolkningen av lagen, maktmissbruksutövandet - det vet vi alla.

"I väntan på döden tvingas kroniskt sjuka cancerpatienter ut på arbetsmarknaden och jobba". Det var en del av nån slags protestbrev några onkologer på Karolinska skrev förrgår och lyckades plötsligt vända på det inhumana inställningen regeringen och vår socialförsäkringsministern hade gällande (alla) sjuka. Att (nästan) alla tidningar och den större delen av massmedia, allmänheten med massa bloggare i spetsen gjort samma sak i veckor och månader - det hade ingen verkan på maktelitens uppfattningar och bestämda åsikter om oss sjuka. De ville inte backa en millimeter utan gjorde saken ännu sämre. Men nu, när våra humanister och intellektuella agerar, de som är direkt inblandade i cancersjukas liv öch öden, då händer det nåt. Konstigt, men allt detta bara förstärker det jag sagt för länge sedan och upprepat gång på gång: vår folkliga makt är oss fråntagen för länge sedan och det är den nya härskande makteliten som sätter upp dagordningen och bestämmer över våra liv, öden och framtiden utan att fråga oss om lov. Där makten har rätt har rätten ingen makt.

Plötsligt ska svårt cancersjuka människor bli lämnade i fred så att de hinner, i lugn och ro, eventuellt avsluta de pågående behandlingarna (strål- eller cytostatikabehandlingar), eller dö i väntan på det oundvikliga i dödens korridorer. Eftersom vår käre socialförsäkringsministern "månar om den gruppen". Nu har hon plötsligt blivit snäll och förståndig och ska se till att Försäkringskassan ändrar på sina omänskliga rutiner och egna bedömningar. Hittills var det så att enbart de uthyrda "experterna" och själva handläggare hade oinskränkt rätt att fatta beslut och (för det mesta) slänga ut cancersjuka ur försäkringen och strunta fullständigt i onkologernas utlåtanden och bedömningar (sjukintyg) om den sjukes tillstånd och arbetsförmåga. Allt detta enligt kassans egen policy - man blir fortare frisk genom att bli utförsäkrad och blir helt frisk genom att jobba. Hårdare regler, sämre ersättning, mindre a-kassa, tidsbegränsad "rätt att bli sjuk" (bestämda tidsgränser för sjukdomen) - allt detta skapades efter Anders Borgs önskningar och strävan att, genom att ta pengarna ifrån de sjuka, arbetslösa, gamla, behövande och svaga, bekosta de goda skattesänkningarna och berika de redan rika (med jobb förstås). "Hungriga lejon jagar bäst" - hans berömda policy skulle fungera felfritt - tvinga alla att ta vilket lågavlönat jobb som helst och jobba häcken av sig för att samhället ska komma på fötterna igen. Otroligt vilken fantastisk förmåga alliansregeringen har - att införa omänskliga och helt omoraliska regler och lagar är utan tvekan den nya politiska konsten i att stifta och fatta viktiga politiska beslut utan att blanda varken etik eller moral i. Det är det gamla beprövade sättet som den stora otyglade kapitalismen (och den fria marknaden) tillämpat i decennier och tvingat vanliga människor ner på knäna för att - sparka på dem ytterligare. Det som våra makthavare hyser stor kärlek för. Men att regeringen inte har förmågan eller viljan att skapa jobb åt de friska och höja lönen lite grann - det struntar de fullständigt i.

Fru Husmark-Pehrsson skulle "bryta långa passiva sjukskrivningar"och slänga de dödligt sjuka ut ur försäkringen, men samtidigt "hjälpa dem" genom att hänvisa till Arbetsförmedlingen som skulle, genom sin berömda "hypnotiska och väl berörande " jobbpolitik, skapa ett hyfsat och anpassat jobb åt de döende. Att samtidigt strunta i de arbetslösa och erbjuda dem ett jobb - förutom kanske på Samhall, det tänkte de inte på (eftersom det finns inga jobb i dagens läge). Ett brutalt inhumant ruttet system utan ens like.

En ny "politisk diagnos" som Peter Andersson talar om har införts och gäller i dagens Sverige. Det är bara bra om cancersjuka arbetar - de blir fortare friska av att jobba - inte av olika mediciner eller av olika behandlingar. Det är det som skapar lata, beroende och sjuka människor - inte (lågavlönat) krävande jobb. Det är det effektiva, framgångsrika sättet som ingår i den nya rehabiliteringskedjan som socialministern värnar om och betonar vikten av.